akvarellpojkar

Tack för peppet angående Liljevalchs, det värmer. Och nu är det inte många pojkar kvar att måla, tänkte ge dem en karg landskapsbakgrund också någon gång i september.

Jag och P pratar nästan varje dag om detta att sätta upp nästintill omöjliga mål för sig själv, något som jag känner börjar anta en diffus men reell form. Ett kanske mindre omöjligt mål för mig har varit att bli bättre på att hantera akvarellen, samt att måla personer av det manliga könet. Tidigare tycker jag bara att jag använt akvarell för att täcka en yta, istället för vilken annan färg som helst bara för att det är vattenbaserat och ja... billigt, helt enkelt. Men i och med arbetet med The Little Knitters så har jag börjat förstå hur färgen fungerar. Jag har dessutom fått en ny taste in men! Alla ídéer till framtida motiv innehåller för tillfället män och pojkar. Är så glad att alla faktiskt fått relativt egna ansiktsuttryck och att de trots blandningen av kläder (från 80-tals träningsjackor med typ glansigt foder till grova stickade koftor till frack till sjömanskostym) inte viker av alltför mycket från varandra.

Nu, helg. Jag ska försöka mig på rollen som homecomingqueen.

Palácio Nacional da Pena

Om någon som läser det här reser till Lissabon i framtiden så vill jag tipsa dig om att åka därifrån, åtminstone för en dag eller två och besöka den lilla staden Sintra, med anor från 1100-talet och upptagen på UNESCO:s världsarvslista. I området återfinns såväl Sintra-Cascais naturreservat som Serra De Sintra, bergskedjan. På toppen av berget ligger det fantastiska nationalpalatset inspirerat av den europeiska romantiken, gotiken och den moriska stilen, med rosa, gul och blå fasad (se: Disney), toppiga torn och mycket mosaik.

"I must just observe that the village of Cintra in Estremadura is the most beautiful in the world"

skrev Lord Byron till sin vän Francis Hodgson, 1809

En mindre glad havsgud prydde ingången till borggården.


Det tog ganska lång tid att ta sig dit, en resa som bland annat inkluderade en hissnande bussresa på serpentinvägar genom reservatet - snabbt och högt. Parken anlades ungefär samtidigt som palatset, av kung Ferdinand II, som tydligen hade smak för det exotiska för skogen kryllar av nationaliteter: nordamerikansk sekvoja, ädelcypress (I love cypresser, borde ta och måla en tavla av dem någon dag!), magnolia, cederträd, kinesiskt tempelträd, japansk kryptomeria (fin!), ormbunkar och trädormbunkar från Australien och Nya Zeeland. Det fanns en labyrint också! Och små överraskningar i skogen, som statyer av pojkar med kikare, "ducktowers" i vattendragen och en drottningtron mitt inne i skogen.

Kan inte minnas att jag någonsin tidigare fått svindel av att titta in i en skog, but now I have!

Innan vi åkte fotograferade Philip utsikten för att eventuellt trycka ett panorama av. Ja! Ja! Ja!

The last photographs from my trip to Lisbon, showing my trip to the small village Sintra and it's glorious surroundings: a naturereserve, mountainrange and the Pena National Palace. Visit it! Seriously.

Oceanário de Lisboa

Lissabons oceanarium ligger beläget i Parque das Nações, utställningsplatsen för Expo'98 vilket sannerligen märks på de fantastiskt (eh!) kliniska och stilrena omgivningarna. Att promenera i området kändes som att befinna sig inuti en arkitekturmodell i småskala, eller ett gigantiskt open-air-apotek, eller en gipsdröm, eller eller eller ...

Lunne! Pingu!

Fisken med många namn: klumpfisk, månfisk, swimming head, ensamhuvud, Mola mola - är absolut oceanariets huvud(!)attraktion. Det mer officiella namnet solfisk kommer av fiskens vana att vid lugnt väder ligga på sidan i ytan, ofta med fenorna lättjefullt viftande i luften - OMG! ♥

Fisken blir i snitt 1.8 meter lång, och väger ungefär 1 ton, dock har individer upp till 3.3 meter länga och 2.300 kg påträffats. Spännande fakta är att deras fortplantning ännu är i stort sett okänd.

Det var väldigt intressant att få se en solfisk så nära, de verkar väldigt fridfulla (eller ja, åtminstone hindrade av kroppshyddan till att göra några vidare hyss), och de få gånger som jag inte såg den i profil tycktes den runda svarta munnen kunna sluka hela världen. Tydligen (ja, surprise) trivs de dåligt i fångenskap, och växer väldigt dåligt. Eftersom den har svårt att manövrera sin stora kropp kolliderar den ofta med tankens väggar, och har svårt att hävda sig över mindre och mer aggressiva fiskar vid utfodringen (hemskt!), och därför behöver den ibland handmatas (men gulligt!).

Lissabons oceanarium är det största i Europa, och näst största i världen. Jag har även besökt Cine Aqua (beläget under Jardin de Trocadéro) i Paris, en dag när det romantiskt nog åskade och blixtrade över eiffeltornet, också det ett jättebra akvarium som jag uppfattade som nästan lika stort som Lissabons.

PS! Museishoppen var en stor besvikelse. DS!

More photographs from my trip to Lisbon, this time from the Oceanarium - the largest in Europe, and the second largest in the world (The Marine Life Park at Sentosa, Singapore, is the largest one).

Sparvboet

Jag sysselsätter mig på lediga stunder (d.v.s. ca 20 min/dag) med att plöja och redigera semesterbilderna från Lissabon, och fick den fåfänga idén att lägga upp de finaste här.

Dessa är tagna på Living Lounge Hostel, som blivit utsett till "the world's best boutique hostel" i The Times. Hostelet ägs av fyra stycken portugisiska "artister", som med hjälp vänner och inredningsspecialister har gett individuell karaktär åt varje rum. Vi bodde i The sparrow's nest.

I övrigt fanns det en uppsjö av rum, men det var få jag lyckades kika in i. Ovan exempelvis lomorummet och jazzrummet.

Danny Torrance cyklade runt i korridorerna. Dock såg jag inte att det fanns något Red Room på hostelet. Däremot fanns det en liten inomhuspark på översta våningen.

När julen (thank god!) väl är över, brukar jag trots allt sakna alla fina utomhusbelysningar. I Lissabon behövde jag inte oroa mig för det eftersom den stora gatan var upplyst av de olika stjärnbildernas formationer.


PS! Ska även lägga upp fotografier från min utflykt till Lissabons oceanarium, och till Palácio Nacional da Pena. DS!

I decided to display some of the favorites among my photographs from my trip to Lisbon. The ones above are from the beautiful Living Lounge Hostel, which I would highly recommend. Each of their rooms are designed in a unique way.

två månader

at São Roque / Chiado / Lisbon, by lost-found

Den sista ansökningsdagen till Liljevalchs Vårsalong är om exakt två månader från och med idag. Det var väldigt länge sedan jag besökte just den utställningen, senast måste ha varit när jag var liten och min mamma sökte med sina installationer och jag minns att jag var så stolt och att hjärtat slog så hårt och att det regnade.

Jag, liksom många andra, arbetar som allra bäst under deadline - men just nu har jag ingen. Det vore dumt att inte söka. Även om jag verkligen inte tror (obs! inte martyrskap här, utan bara ren och skär diskbänksrealism) att jag skulle lyckas kvala in så vore det en välkommen press att jobba hårt under de närmaste månaderna.

Frågan är vad jag möjligtvis kan skicka in, som håller tillräckligt hög standard för att det inte ska kännas pinsamt. Min spontana idé är The Seagulls, The Pilot, Great Expectations (om den hinner bli färdig vill säga) och The Little Knitters. Men jag känner mig hemskt osäker över detta! Om någon har några åsikter i frågan, feel free ...

I'm going to enlist to The Spring Salon of the famous Swedish artmuseum Liljevalchs. The chance to get into their yearly exhibition is extremely small, but definitily worth a try.

"The Little Knitters", work in progress #2

En liten bit på väg, men det är en lång dags färd mot natt.

M brukar säga att ingen tar sig vatten över huvudet som jag, när det kommer till mina målningar och illustrationer - och jag är benägen att hålla med. När E kontaktade mig och bad om ett skivomslag hade jag ju lätt kunnat slänga ihop några stycken pojkar, som ovan, men jag nöjer mig aldrig. Nu är de tjugofyra stycken, och jag hinner måla max fyra timmar per dag efter att jag kommer hem från jobbet.

Ett cyklop till mig - någon? Så att jag kan se klart genom Stockholms hällregn som tacksamt håller mig inne, kedjad vid mina akvareller. Jag jobbar febrilt dygnet runt just nu, och det känns spännande. Ni tappra få som tycks inneha något sorts hopp om denna blogg kanske lägger märke till att jag inte använder mig av några tuschkonturer i detta motiv. Det är ett försök till utveckling. Visserligen finns det inga do's and don'ts när det kommer det konst (eh... ja, eller hur..), men jag har tröttnat på att de flesta av mina tavlor ser ut som hyperdetaljerade målarböcker för någon annan att fylla i. Kanske inbillar jag mig, men när jag målar såhär så känner jag mig mer professionell, på något sätt. Men ingen oro! Min 0.03-penna kommer fram när det blir dags att linda in mina 24 små pojkar i tusentals tunna svarta snören.

Slängkyssar!

Some work-in-progress photos of my new painting, which will be an illustration for Parker Lewis new EP.

Swing that theremin!

Clara Rockmore framför "The Swan"

Jag har spelat piano sedan mellanstadiet, men då det knuffats iväg till mitt föräldrahem under allt flyttande håller jag till godo med den ryska thereminen - enormt fascinerande instrument, som spelas utan fysisk beröring.

Thereminen är ett är ett tidigt elektroniskt musikinstrument som uppfanns 1919 av Léon Theremin i anslutning till forskning kring detektorer. Clara Rockmore var Theremins favoritheremist och anses generellt vara intrumentets skickligaste artist.

Pamelia Kurstin spelar ("Autumn Leaves", "Lush Life" och "Listen, Words Are Gone") och diskuterar sin theremin

Thereminen utnyttjar ett fenomen som liknar svävning för att skapa sina ljuva toner. När två elektriska signaler med olika frekvens summeras blir frekvensen hos den nya signalen skillnaden mellan de två ursprungliga signalernas frekvenser. I thereminen finns ett par av oscillatorer (rörelse- eller signalvariationer, exempelvis en rörelse eller vibration som går fram och tillbaka) vars frekvens typiskt är några hundra kilohertz. Den ena oscillatorn i paret är uppbyggd kring en normal svängningskrets medan den andra dessutom är ansluten till en antenn. När man rör handen i förhållande till antennen varierar den ena oscillatorns frekvens, och alltså kommer även den summerade signalens frekvens att variera - därav det särskilda ljudet.

De flesta thereminer har förutom en antenn som kan styra ljudets frekvens även en antenn för styrning av amplituden (ljudstyrkan). Antennerna är konstruerade så att den ena är känslig för rörelse i sidled och den andra för rörelse i höjdled. På så sätt kan tonhöjd och ljudstyrka styras oberoende av varandra.

Instrumentet används fortfarande flitigt. Några bidrag från senare år...

... Yvonne Lambert (från The Octopus Project) spelar theremin i fin ljussättning

... Daft Punk (Randy George cover av "Something About Us") finns såklart med på ett hörn

... och då Internet främst består av söta katter nuförtiden måste de såklart få säga sitt

These days, I miss my own piano and can't help but to feel perculiarly drawn to the russian theremin - a musical instrument which can be played without actually touching the instrument. Amazing!