tisdag 19 januari 2010

The mute swan have a life span of 10 to 20 years IF well cared for







Nu har jag bloggat här på Svanesången i ett och ett halvt år, en tid som genererat många känslor och tankar hos mig, även om det inte alltid har synts här. Jag tycker nog lika mycket om att blogga som jag uppskattar att slippa undan. Målet med att blogga var från början att pusha mig själv att måla, oavsett vem som behagar läsa om det. Utan att hymla så började jag även blogga för att sätta mig själv på kartan hos vissa personer. Nu vattnar det ljuva 10-talets namn min gom, så åtminstone en oskuld måste väl offras för den goda sakens skull. Off with her head!


→ ny blogg: Observatorium



onsdag 30 december 2009

It was a very good year for blue-blooded girls of independent means


Pic 1: by Smithsonian's National Zoo. Pic 2: by Stigs.


Precis som alla andra som skriver sina årssammanfattningar så måste jag först och främst understryka att precis som alla andra som skriver sina årssammanfattningar så uppskattar jag inte syftet med årssammanfattningar, samt är trött på att läsa alla andras. Att jag ändå tycker att mitt 2009 förtjänar en notering i kanten var dels Isabellas eminenta årssammanfattning, som en spänd vattenyta som träffas av en hård - men inte farlig - pil, men också för att jag ville ha en anledning att posta de fina snöflamingobilderna.


2009 fick en skakig början: jag slutade träffa Berit (min freudianska prat-tant) och påbörjade året i ett tillstånd av psykologisk ”ensamhet” – mycket skönt att få vara ifred i sitt eget huvud, är fortfarande min största lärdom av det. Ett väldigt långt och fint förhållande och samboskap bröts upp på alla hjärtans dag (jag kommer aldrig kunna förneka min inre drama queen, jag tror att hon är precis som Liz Lemon – skogstokig and gets away with it). En mycket stor och vuxen lägenhet packades ihop och jag lärde mig snabbt att leva på olika trånga ytor, samt att röra  mer ekonomiskt. Ett nytt förhållande tog sin början i mars.


Under våren gick det att se min konst i två tidskrifter, en bedrift jag är hemskt stolt över. Mellan juni-oktober arbetade jag på Diskrimineringsombudsmannen, vilket var mitt första ”riktiga” jobb. I september fick jag ännu ett jobb, som jag fortfarande arbetar på. Att få möjlighet att arbeta inom det yrket jag för tillfället utbildar mig inom utan att ännu ha tagit ut min examen, med en bra eller hyfsad inkomst och fantastiska eller överkomliga arbetskamrater, har förändrat mig enormt. Jag har lärt mig att värdera mig själv, presentera mig själv, och i slutänden även sälja mig själv. Åtminstone så smått, babysteps. I och med detta flyttade jag även från min hemstad till Stockholm, något jag initialt trodde skulle kunna innebära vissa delikata problem. Men istället trivs jag väldigt bra, älskar lägenheten på Lilla Essingen, sjöutsikten och promenadstråken, samt den underbare man som låtit mig fylla min plats där, och har redan hunnit lära känna några nya personer (vissa kanske bara behöver sätta foten i en ny stad för att tre nya bekantskapskretsar ska uppenbara sig, men så har jag aldrig funkat).


Pic 3: by Smithsonian's National Zoo. Pic 4: by katherin lynn.


Under sommaren och hösten så jobbade jag heltid och pluggade samtidigt som jag målade så mycket jag bara orkade, ofta nästan hela nätterna. Under 2009 hann jag sammanställa tre stycken tavlor från grunden, avslutade några tidigare projekt, samt påbörjade ett nytt som är till hälften färdigt och som jag ännu inte visat på Internet. För vissa kanske det inte låter som så mycket, i jämförelse med alla de konstbloggar som spottar ur sig nya bilder var och varannan dag. Men jag är väldigt stolt över mitt arbete, vilket avlönade sig hårdare än någonsin i november då jag fick reda på att jag kommer att få ställa ut tre av mina akvareller nästa år. Det är väldigt stort för mig som ännu inte har någon sorts konstnärlig karriär. Hurra! rent ut sagt.


Årets slut har fått en viss törn. Först blev jag sjuk länge och låg och funderade på livets elementarpartiklar i en ensam, lånad lägenhet i hemstaden. Sedan bestämde jag mig för att tillbringa julen i sin intirety i mitt föräldrahem, där jag inte sovit/bott på sex års tid. Här har jag gjort vissa värdefulla iakttagelser och upplevelser, som kanske inte sprider ett nytt ljus över min uppväxt men som helt klart lyser med lampan litet extra i vissa hörn. En kväll satt jag och pappa uppe och pratade och räknade matte, precis som när han hjälpte mig i 2-3 timmar varje eftermiddag när jag försökte ta mig igenom Matte B på gymnasiet, vilket jag betraktar som en av de finaste kvällarna under hela 2009.


Just nu har jag nästan inga konkreta förväntningar inför nästa år, förutom att jag redan nu vet att januari kommer att bli en väldigt nervös och spattig månad. Min största förhoppning är att få ett nytt jobb, något roligt illustrationsuppdrag, färdigställa några tavlor, utveckla några nya relationer och att gå ekonomiskt plus minus noll - fast det vill jag å andra sidan alltid. Något/några är ledordet, måttlighet let's go för 2009 var överlag litet too much.

 Pic 5: by ajay77.

lördag 26 december 2009

Jane Fairfax och förlåtelsens träd


Olivia Williams som miss Stubbs


Jag har älskat Olivia Williams enda sedan jag såg hennes fantastiska porträtt av Jane Fairfax i tv-filmatiseringen av Jane Austens Emma från 1996. Hon gör den bästa Fairfax:en, tror att jag har sett nästan alla, eftersom Emma var den första "vuxenromanen" jag läste, då dock med Gwyneth Paltrow på omslaget (tv-filmen och Hollywood-versionen av Emma kom ut samma år) vilket när jag var tio år gammal upplevdes som hemskt förvirrande. Så sval och hård (alltså: Olivia, även om Gwyneth väl lystrar till exakt samma  attribut, dock inte på samma lätt rubbade sätt, hon är så tråkig). När får jag se henne som underbara Jeanne Tripplehorns djupt religiösa enäggstvilling i lika underbara Big Love? I vilket fall. Nu visar sig plötsligt Olivia i skepnad av strama men kärleksfulla lärarinnan i engelsk litteratur: miss Stubbs, i nya filmen An Education.






Vid det här laget vet väl alla vad den filmen handlar om, och att miljöerna och kläderna är jättefina, blabla etc. etc. När huvudpersonen, Jenny Mellor stiftat tillräckligt mycket bekantskap med den äldre, flärdfulle David Goldman och hans vänner Danny och Helen, får hon följa med på sitt livs första konstauktion. Väl på plats bjuder hon på "The Tree of Forgiveness" (1882) av Sir Edward Coley Burne-Jones, som inspirerades av den prerafaelitiska konstnärsgruppen som det ju surrade så hårt om i våras. Idag ingår tavlan tydligen i samlingarna på Lady Lever, ett av Liverpools nationalmuseum:



"After the conquest of Troy, Demophoön stayed at the Thracian court where Phyllis, the king’s daughter, fell in love with him. They agreed to marry but he had first to return to Attica. He delayed there so long that Phyllis doubted he would ever return and killed herself. The gods turned her into an almond tree which here the penitent Demophoön is embracing, to find the tree suddenly blossoming and Phyllis reappearing to him. As so often with Burne-Jones, violent sexual passions — love, betrayal, remorse and forgiveness — are visualised within the context of myth and within an abstract linear design of great sophistication. This greatly enhances the expressive power of the story’s climax."

Anyhow! I filmscenen klubbas tavlan till den unga Jenny för 200 guineas - vilket är ungefär £210, dvs.  ungefär 2500 svenska kronor. (I nästföljande scen framhåller Dennis att "just a couple of yours ago you could've picked one of 'em up for fifty quid"). På 1960-talet kunde man köpa en begagnad bil för ungefär den summan, om den genomsnittlige medborgaren investerade hela sin lön, efter skatt, efter kanske fyra-fem månaders arbete. Om jag hade varit Jenny och befunnit mig på samma auktion idag och klubbat hem tavlan till ungefär samma pris, och man tar hänsyn till en grymt tveksamt uträknad inflation (jag vet, inflationen går ju aldrig i en rät linje) men inte till ändrade skatteförhållanden eller ett stigande värde efter konstnärens död, så hade den blivit min för ungefär 50.000 kronor. Mycket roligt, åtminstone när man sitter och räknar på sådant sent på annandagen under inflytande av ett tiotal clementiner.


I övrigt var filmen söt, stundtals förutsägbar men ibland riktigt bra. De rika och vackra kan inte tänka sig något värre än att lyfta en bok eller att vara ärliga, och Jenny trillar nästan i fällan men rätar på ryggen mot slutet. Ordningen i djungeln är återställd. Det finns en sak som jag får konsekvent ångest av att se på film: när en karaktärs hemförhållanden framställs som torftiga och meningslösa i relation till en plötsligt påkommen lyx, när föräldrar förödmjukas. Det gör alltid, alltid ondast av någon anledning som jag med tanke på tiden på året tänker sluta fundera över right about now.







måndag 14 december 2009

jag har kanske nått höjden av självgodhet


Nu är den äntligen färdig. Min hemsida, min baby! Den byter kappan efter vinden, kan man säga.


Besök den gärna, och om du upptäcker errors eller buggar, så blir jag glad om du skriver en rad här till mig om det, samt vilken webbläsare du använde vid tillfället. Den är dock mycket finare om man har Flash installerat, och Internet Explorer kan vara det tråkigaste som finns. 


Off you go!Sofieviolett.se


My official homepage is finally up and runnin'. Check it out at → Sofieviolett.se, and if you're not happy with the current wintertime you can easily make the wind change. 

måndag 7 december 2009

timmarna



Något av det finaste någon någonsin gett mig. Alla hans årstider, och de flesta av hans timmar.


/ ovanligt sentimental och ostig

torsdag 3 december 2009

frame that bitch



Passepartouterna och ramarna blev färdiga i veckan. Samtliga inblandade motarbetade mig, och ansåg att jag skulle välja smala sluttande ramar i en varmare vit färg. Men ängslig hipster som jag väl är, så valde jag efter en lång tids velande stockholmsvita, breda ramar. Tanken är att de ska se ut som tittskåp. Jag har aldrig fått någon av mina akvareller professionellt inramade förut. Det känns rysligt speciellt!

fredag 27 november 2009

skifte



Har inte bloggat på några veckor, på grund av några olika orsaker. Främst för att jag just nu jobbar praktiskt taget dygnet runt med en ny, stor akvarell - som känns alldeles för personlig för att posta en massa halvdana work-in-progress -foton på. Jag uppskattar att avskärma mig och vända på dygnet en aning. Just nu behöver jag dessutom känna mig litet professionell. Det handlar om stora kålfält och blå kristallkronor, om skapande och nutrition, om skördetider.


Det dröjer heller inte allt för många veckor tills hemsidan och den nya bloggen (denna känns totalt otymplig, obekväm och mest som ett förvuxet, oönskat djur jag inte vet vad jag ska göra med längre) ska sättas på prov. Underbara P bygger ett molnlandskap åt mina akvareller, som kommer att växla väderlek beroende av vilken tid på dygnet - och under vilken årstid - man besöker det. Jaja, you'll see.


Godnatt.