birthdaygirl Linn

Häromdagen fyllde Linn år, och några konstnärliga vänner gick ihop och målade varsitt porträtt av henne, vilka sedan blev ett collage. Här är mitt (vad som känns som) dussinbidrag. Först tog vi x fördrinkar på det otroligt spexiga Vampire Lounge på Östgötagatan, och sedan åt vi thai på Koh Phangan på Skånegatan - där det, på allmän begäran, både åskade och blixtrade inomhus.


Annars har jag funderat mycket på där där Hopetävlingen. Om jag har tålamod och tid tror jag att jag ska måla  någonting i gråskala för en gångs skull: snö över Moskva, en persisk matta, två män på en balkong: en påklädd. Ja, så har jag tänkt.

a hint of mint

© "The Little Knitters", akvarell, och bläck
ca 50 x 60 cm

(click to enlarge - recommended!)

Processen med denna målningar har varit lång och brokig. Arbetet började då Emil (Parker Lewis) frågade om jag kunde göra omslaget till hans sjutummaren "Ingen så blå / Overklighetens folk". Det fanns en diffus tanke bakom motivet, om krossade drömmar och det politiska kollektivet. Personligen kände jag att jag behövde öva mig på att måla akvarell, utan att fega ur och först teckna konturer med mina älskade bläckpennor, samt att måla pojkar eftersom jag jag oftast tillägnar mina motiv det täcka könet.

En pojke, blev två, blev tre, blev tjugofyra stycken små gruvarbetare. Eftersom jag jobbat på dem mer eller mindre intensivt under flera månader, känns det åtminstone för mig som om varje pojke har sin egen historia. Dels det litet mer uppenbara hierarkiska: tre av pojkarna har finare kläder än alla de andra, vissa är smutsigare än andra, etc. Eftersom jag egentligen är totalt ointresserad av att modeteckning blev det även ett smärre äventyr att komma på lämpliga kläder till alla. Att de alla är ljusblonda alluderar självklart på en schablonbild av en svensk arbetare.


Jag upplever även att jag lärde mig mycket under den hetsiga veckan då jag målade bakgrunden. Dels mer om hur akvarell fungerar, men framför allt om djup och ljus. "Golvet" är först målat sten för sten, och sedan täckt med två lager färg och glacerat (we're do I find the time...). Jag är särskilt nöjd med soluppgången - jag tänker mig att de har arbetat hela natten och nu är det dags att packa ihop och gå hem - och att bergsväggarna fått gyllene stänk, vilket tyvärr inte syns särskilt bra på min inscanning.
Det var inte meningen att stämningen skulle bli så... hm, sci-fi, som den kanske blev, samtidigt som jag tycker att det korresponderar ganska bra med Emils låt "Overklighetens folk", för inte känns de särskilt reella inte.

♥ Ps! Min favorit är den långa, litet äldre, pojken längst upp till höger, a.k.a. "the boss".

My newest painting! It feels like I've been working on it since... forever, but now it's finally finished. It's all watercolor - which I'm immensely proud of. The theme for the painting is broken dreams, the political collective,  and childhood hierarchy. Which boy is your favorite? Mine is the taller, slightly older one in the right higher corner.

If you want to se the motif without the background, it's on the cover I made for Parker Lewis singel "Ingen så blå / Overklighetens folk". ♥

mitt gruvschakt

Jag har aldrig målat sten tidigare. Har ingen aning om hur den beter sig, vad den har för färg eller hur skuggorna faller, och jag har ärligt talat heller inte tid att ta reda på det. Jag måste även uppskatta ett pris på mina tavlor att fylla i blanketten till Liljevalchs. Det krävs en viss hybris för att värdera det egna arbetet - eller ett större antal glas whisky. Stod och fingrade på denna eminenta bok på akademibokhandeln för några veckor sedan. Den hade bland annat ett kapitel som handlar om just hur man värderar sitt nedlagda arbete rent ekonomiskt, samt hur man står på sig för att faktiskt våga och kunna värdera det tillräckligt högt. Önskar verkligen att jag hade råd (drumroll!) att köpa den.

detaljer

... and then they were twentyfour

(klicka för större!)

Äntligen färdig! Eller åtminstone nästan. Omslaget till sjutummaren "Ingen så blå / Overklighetens folk" av Parker Lewis är färdigt, men själva tavlan kommer att få en bakgrund också.

Releasefesten för hans nya EP och sjutummaren hålls den 18 september på Pluto.

The cover for the vinylsingel "Ingen så blå / Overklighetens folk" by Parker Lewis, is finally finished! Hurray! Now, all I gotta do is paint a background and the actual painting will be a done deal.

"The Little Knitters", work in progress ...

When I drew this ☟ I didn't look like this☝

prego amore, vieni con me

Igår hade jag en upplevelse som jag vet att jag tidigare har föreställt mig att ha, förväntat mig att ha, och hoppas att alla har för eller senare. Jag promenerade för att träffa E, som var mitt sällskap när jag ägnade mig åt att köpa statligt gångbara kläder. Jag var "lätt om stegen", hade på mig nya snygga byxor och lyssnade på bra musik, och var riktigt riktigt glad. Det kanske låter som en helt vanlig sak att göra, men jag fick anstränga mig för att inte bli helt satt ur spel. Det senaste halvåret har varit minst sagt omtumlande med jobbigt breakup; utdraget flyttande; gräl och stök; den svåraste (men också mest intressanta) kursen på programmet hitills. Samtidigt visar sig vännen i nöden, och jag har även fått uppleva kärlek från håll jag aldrig tidigare anat, och kreativitet.

yada yada yada ... En sak har saknats väldigt länge: en sysselsättning som känns meningsfull och som betalar sig. Kreativiteten betalar sig knappast i detta stadium, men det är heller ingenting jag har förväntat mig. Och vad gäller studierna har detta dilemma berörts tidigare (se inlägget om arbetsmoral, eller Annerfeldts strålande vidarefunderingar: 90 procent och På ett annat sätt). Två av tre gånger som jag pratar med någon om mina studier får jag höra att jag går en arbetslös framtid till mötes - a.l.l.a. tycks vilja uttala sig om detta, och bidra med all den pessimism de lyckas uppbåda ur sin egen olycka. Minns särskilt ryssen som satt bredvid mig på flygplanet från usa, som var äcklig och förkyld och på väg till Amsterdam för att köpa knark och sex. Han berättade att biblioteksrörelsen är död i Ryssland (gissar att han syftade på folkbiblioteken), att jag borde komma dit och hälsa på och see for myself (hur nu detta var relevant för min arbetssituation?).

Vad som kändes som provocerande då, var att till och med en person som han tog sig rätten att dömma mina ganska ytliga livsval - som trots allt varit aktiva och medvetna och genomtänkta - samtidigt som han själv var på väg för att slänga pengar på någonting som inte leder anywhere but down the hills. Ve och fasa - har jag blivit totalt korrumperad av alla dessa tafatta syokonsulenter och studievägledare och deras skorrande visor om att man ska satsa på sina talanger, och inte bry sig alltför mycket om den skiftande marknaden? Detta i kombination med att jag även vill vara arbetsverksam som konstnär och illustratör (något som jag dagligen måste kämpa för att inte tappa hoppet inför), kan ibland ge en viss je ne sais quoi till min framtid, som är djupt oroande - men i en djup oro finns ingenting annat att göra än att, klyschigt nog, kämpa.

bla bla bla ... Igår i alla fall: plötsligt snygga byxor, bra musik och lätta steg. Jag har fått ett jobb! Ingen big deal för de flesta kanske, men för mig är det väldigt stort. Framför allt eftersom det är mitt första ordentliga arbete inom den sektor jag just nu utbildar mig till att arbeta inom (är framför allt intresserad av informationshantering, arbete på forsknings/högskole/företagsbibliotek och liknande institutioner, inte folk/skolbibliotek/filialer). Efter att de fyra tidigarevarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop till ett enhetligt DO, den 1 januari 2009, har de inte haft ett gemensamt bibliotek. Mitt jobb går ut på att katalogisera och klassificera deras gememsamma cirka 10.000 titlar, så att säga bygga biblioteket från grunden. Då jag helhjärtat studerat katalogisering, klassificering, indexering och informationssökning under våren kunde detta inte komma lägligare. Jag känner mig glad och priviligerad: utan en färdig examen är det oftast endast assistenttjänsterna (om ens dem) som går att komma åt.

Jag är en svårrubbad pessimist, men har nu försatt mig själv i ett pre-nostalgiskt tillstånd och lyssnar bara på skivan September of my years. Ol' Blue Eyes sitter och ser tillbaka på sitt liv, basically, och jag tycker att han verkar nöjd med sin insats.

When I was 23, it was a ... very good year? ♥

Jag vet inte om det ligger någon sorts ironi i att jag bygger ett hus, i Great Expectations.

old + brick + mansion = den trevligaste flickrsökningen just nu.

I've got a new job! I'll be working as a librarian. Cataloguing and classifying the entire library of the swedish Equality Ombudsman. Now, let's all hope for a dull summer with dreary weather!

klimatbukett

(klicka för större)

Jag har hastigt och lustigt illustrerat en affisch för föreningen Klimataktions räkning. I och med detta förlorade jag min Photoshoposkuld, vilket väl var på tiden. Tror inte att jag kommer arbeta överdrivet mycket med programmet i framtiden, men det är ju skönt att veta att alternativet finns när koloreringstiden är knapp.


An illustration I made for the organisation Klimataktion. I used Photoshop to do the coloring, which was a first for me. I'm not sure wether I'll use it a lot in the future though - but at least I think it turned out nice for being a beginner.

give me that old time religion

(klicka för större)

9 maj 2009. Det här har varit en av de längsta dagarna i mitt liv, och det är ännu ett par timmar kvar.

I'm studying about that good old way ♥

"Great Expectations", work in progress

(klicka för större)

Den senaste tiden har träd av sorten Italian Stone Pine befunnit sig på tapeten. Jag älskar dem! Jag googlar dem! Jag försöker även att måla dem, dock utan ett särskilt autentiskt resultat. Oh, well.

Trädet och hundarna är detaljer ur min nya tavla "Great Expectations", som jag tror har stor potential, bara den får växa till sig litet.





Both the tree and the bewinged dogs are details from my new painting "Great Expectations". I've been hugely inspired by the Italian Stone Pine tree, when drawing.

fru fortuna och herr fry

Har laborerat med diverse arbetsprover som jag ska lämna in till en uttagning imorgon. Med en stor (nej, snarare gigantisk med tanke på att det enda jag har vid sidan av min icke-existerande konstnärliga utbildning och erfarenhet är min charm, och let's face it, den ligger på minus denna månad) portion tur hoppas jag att på så vis få både en viss inkomst och en väldigt rolig sysselsättning under en de dammiga sommarmånaderna.

... vid närmare eftertanke är det nog sömn jag behöver, inte medlidande. Det tar mig aldrig någonstans. Om jag behagar vakna imorgon, skulle jag inte ha någonting emot att bli väckt av mr Fry:

- It appears to be morning. Very inconvenient, I agree. I believe it is the rotation of the Earth that is to blame, Sir.

- I'm afraid the staff has absconded, Sir, and it is my day off. I trust it would not be too onerous, Sir, to make your own exquisitely sliced toast and perfectly cooked breakfast?

- Let us seize the day and take it roughly from behind, as the Colonel used to say in his unfortunate way.

- The world has been very anxious to hear from you for the last eight hours. Shall I inform the news agencies you're about to rise, Sir?

- It is time to face the day. Shall I cancel your appointments and book a hotel for a month in Seychelles? Very good Sir.

Tomorrow, I'm going to turn in some material of mine to an art-contest. Oh, how I hope I'll slip into the bunch of lucky winners, since it would give me both some much needed money, but also something exciting to occupy myself with during the dusty days of summer.

Bayros vs. Moore

För ett par dagar sedan bjöd Therese på litet naket, i form av den österrikiske tecknaren och grafikern Franz von Bayros ( ! ) fantastiskt detaljrika teckningar. Mest känd tycks han vara för sin portfolio à 15 teckningar, kallad "Tales at the Dressing Table" ...

... vilket fick mig att återigen återvända till min darling Alan Moore (not so fresh) och Melinda Gebbies grafiska roman Lost Girls, book 3 "The Great And Terrible", kapitel 22, vari managern Monsieur Rougeur har plockat fram hotell Himmelgarten's skandalösa vita bok (vilket ju måste syfta till Cocteau's Le livre blanc) och engagerar de kvarvarande gästerna i högläsning (with some exxxtra!). Samtidigt som de lästa sidorna ur boken exponeras på sidornas övre del, diskuteras de inunder:

Wendy - Which chapter shall you read to us? The Oscar Wilde tale with the Schiele illustrations was quite marvelous ... though probably not Wilde's work.

Rougeur - You think that my collection is not genuine? Ah, Mademoiselle, you wound me. See if you like this one, by a young writer called Pierre Loüys, with plates by the Marquis von Bayros. It is very wicked. Listen to this ...

[...]

Wendy - Goodness, what an unutterably filthy tale. Doesn't the illustrator that you mentioned, Franz von Bayros, live around this region somewhere?

Rougeur - He does. I visited him when there drawings were commissioned. Monsieur Loüys added his writings later. Once I am securely lodged inside little Helena here, I shall continue. [...] Ah, Oui. That is much, much better. Now, where were we ...?

Texterna till 'boken i boken' är skrivna av Pierre Louÿ (supermysigt porträtt här, av Henry Bataill!), en sorts Art Nouveau:isk omtagning av Robert Crumb's incestuösa fars "Joe Blow", och Gebbies imitation (se bilderna nedan) av von Bayros tecknarstil är fenomenal. Att Moore lånar hej vilt är ju ingen överraskning: bara i LG ryms en uppsjö av konstärliga och litterära hänvisningar, såsom till Aubrey Beardsley, Egon Schiele och Alphonse Mucha - för att nämna några.

"That probably will be the chapter that gets us burned," Moore jokes. "We've accompanied it with a narrative that is allegedly by Pierre Louÿs. This is stuff that appears in the later parts of the book, because we figured that, really, if any genre should build to a climax, it has to be pornography. We set ourselves this goal of doing something that works as art and as literature; however, with pornography, you have the problem of a kind of brain-genitalia blood balance. If all the blood rushes to your head, it's probably nowhere else."

---

För den som eventuellt fått blodad tand finns mer läsning om detta och annat hos ImageSexT: A Roundtable on Lost Girls:

Introduction, av Philip Sandifer

Down the Rabbit Hole, av Kenneth Kidd

A Magical Realism of the Fuck, av Tof Eklund

A Review and a Response, av Charles Hatfield

History, Pornography and Lost Girls, av Meredith Collins

Ser ni handen längst ner till höger? Den håller i boken-i-boken-i-boken, skulle man kunna säga.

Apa!

This entry has absolutely nothing to do with sex.


Patsy - Yeah, but is it art, Eddy?
Edina - No, Pats, it's my father.
Patsy - You sure?
Edina - I think so, I just never seen him in a suit before.