"The Little Knitters", work in progress #2

En liten bit på väg, men det är en lång dags färd mot natt.

M brukar säga att ingen tar sig vatten över huvudet som jag, när det kommer till mina målningar och illustrationer - och jag är benägen att hålla med. När E kontaktade mig och bad om ett skivomslag hade jag ju lätt kunnat slänga ihop några stycken pojkar, som ovan, men jag nöjer mig aldrig. Nu är de tjugofyra stycken, och jag hinner måla max fyra timmar per dag efter att jag kommer hem från jobbet.

Ett cyklop till mig - någon? Så att jag kan se klart genom Stockholms hällregn som tacksamt håller mig inne, kedjad vid mina akvareller. Jag jobbar febrilt dygnet runt just nu, och det känns spännande. Ni tappra få som tycks inneha något sorts hopp om denna blogg kanske lägger märke till att jag inte använder mig av några tuschkonturer i detta motiv. Det är ett försök till utveckling. Visserligen finns det inga do's and don'ts när det kommer det konst (eh... ja, eller hur..), men jag har tröttnat på att de flesta av mina tavlor ser ut som hyperdetaljerade målarböcker för någon annan att fylla i. Kanske inbillar jag mig, men när jag målar såhär så känner jag mig mer professionell, på något sätt. Men ingen oro! Min 0.03-penna kommer fram när det blir dags att linda in mina 24 små pojkar i tusentals tunna svarta snören.

Slängkyssar!

Some work-in-progress photos of my new painting, which will be an illustration for Parker Lewis new EP.

"The Little Knitters", work in progress ...

When I drew this ☟ I didn't look like this☝

coal miners vs. knitters

Sex små pojkar har det blivit än så länge.

Men jag har svårt att komma fram till var jag ska lägga tyngdpunkten i titeln: de kommer att ha på sig arbetskläder lämpliga för arbetare i kolgruvor, samtidigt som de stickar garn med sina verktyg. Är de "the little coal miners" eller är de "the little knitters"?

Hm ... ♥

prego amore, vieni con me

Igår hade jag en upplevelse som jag vet att jag tidigare har föreställt mig att ha, förväntat mig att ha, och hoppas att alla har för eller senare. Jag promenerade för att träffa E, som var mitt sällskap när jag ägnade mig åt att köpa statligt gångbara kläder. Jag var "lätt om stegen", hade på mig nya snygga byxor och lyssnade på bra musik, och var riktigt riktigt glad. Det kanske låter som en helt vanlig sak att göra, men jag fick anstränga mig för att inte bli helt satt ur spel. Det senaste halvåret har varit minst sagt omtumlande med jobbigt breakup; utdraget flyttande; gräl och stök; den svåraste (men också mest intressanta) kursen på programmet hitills. Samtidigt visar sig vännen i nöden, och jag har även fått uppleva kärlek från håll jag aldrig tidigare anat, och kreativitet.

yada yada yada ... En sak har saknats väldigt länge: en sysselsättning som känns meningsfull och som betalar sig. Kreativiteten betalar sig knappast i detta stadium, men det är heller ingenting jag har förväntat mig. Och vad gäller studierna har detta dilemma berörts tidigare (se inlägget om arbetsmoral, eller Annerfeldts strålande vidarefunderingar: 90 procent och På ett annat sätt). Två av tre gånger som jag pratar med någon om mina studier får jag höra att jag går en arbetslös framtid till mötes - a.l.l.a. tycks vilja uttala sig om detta, och bidra med all den pessimism de lyckas uppbåda ur sin egen olycka. Minns särskilt ryssen som satt bredvid mig på flygplanet från usa, som var äcklig och förkyld och på väg till Amsterdam för att köpa knark och sex. Han berättade att biblioteksrörelsen är död i Ryssland (gissar att han syftade på folkbiblioteken), att jag borde komma dit och hälsa på och see for myself (hur nu detta var relevant för min arbetssituation?).

Vad som kändes som provocerande då, var att till och med en person som han tog sig rätten att dömma mina ganska ytliga livsval - som trots allt varit aktiva och medvetna och genomtänkta - samtidigt som han själv var på väg för att slänga pengar på någonting som inte leder anywhere but down the hills. Ve och fasa - har jag blivit totalt korrumperad av alla dessa tafatta syokonsulenter och studievägledare och deras skorrande visor om att man ska satsa på sina talanger, och inte bry sig alltför mycket om den skiftande marknaden? Detta i kombination med att jag även vill vara arbetsverksam som konstnär och illustratör (något som jag dagligen måste kämpa för att inte tappa hoppet inför), kan ibland ge en viss je ne sais quoi till min framtid, som är djupt oroande - men i en djup oro finns ingenting annat att göra än att, klyschigt nog, kämpa.

bla bla bla ... Igår i alla fall: plötsligt snygga byxor, bra musik och lätta steg. Jag har fått ett jobb! Ingen big deal för de flesta kanske, men för mig är det väldigt stort. Framför allt eftersom det är mitt första ordentliga arbete inom den sektor jag just nu utbildar mig till att arbeta inom (är framför allt intresserad av informationshantering, arbete på forsknings/högskole/företagsbibliotek och liknande institutioner, inte folk/skolbibliotek/filialer). Efter att de fyra tidigarevarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop till ett enhetligt DO, den 1 januari 2009, har de inte haft ett gemensamt bibliotek. Mitt jobb går ut på att katalogisera och klassificera deras gememsamma cirka 10.000 titlar, så att säga bygga biblioteket från grunden. Då jag helhjärtat studerat katalogisering, klassificering, indexering och informationssökning under våren kunde detta inte komma lägligare. Jag känner mig glad och priviligerad: utan en färdig examen är det oftast endast assistenttjänsterna (om ens dem) som går att komma åt.

Jag är en svårrubbad pessimist, men har nu försatt mig själv i ett pre-nostalgiskt tillstånd och lyssnar bara på skivan September of my years. Ol' Blue Eyes sitter och ser tillbaka på sitt liv, basically, och jag tycker att han verkar nöjd med sin insats.

When I was 23, it was a ... very good year? ♥

Jag vet inte om det ligger någon sorts ironi i att jag bygger ett hus, i Great Expectations.

old + brick + mansion = den trevligaste flickrsökningen just nu.

I've got a new job! I'll be working as a librarian. Cataloguing and classifying the entire library of the swedish Equality Ombudsman. Now, let's all hope for a dull summer with dreary weather!

"Great Expectations", work in progress

(klicka för större)

Den senaste tiden har träd av sorten Italian Stone Pine befunnit sig på tapeten. Jag älskar dem! Jag googlar dem! Jag försöker även att måla dem, dock utan ett särskilt autentiskt resultat. Oh, well.

Trädet och hundarna är detaljer ur min nya tavla "Great Expectations", som jag tror har stor potential, bara den får växa till sig litet.





Both the tree and the bewinged dogs are details from my new painting "Great Expectations". I've been hugely inspired by the Italian Stone Pine tree, when drawing.

Förordning (2001:127) om sommartid

1 § Sommartid skall gälla i landet under viss period varje år

Sommartid innebär att normaltiden ökas med en timme.

Bestämmelser om normaltid finns i förordningen (1979:988) om svensk normaltid.

Om någon skulle behaga rulla samman ett kraftigt papper och med lam nyfikenhet svepa håligheten och den avlånga tunneln, alltså transportsträckan mellan mig och dig, över detta mitt karga landskap, skulle denne någon nog ganska snart komma fram till att vad som helst vore mindre dråpligt. Känner mig tröttsam och girig, men med, eh... ett hjärta av guld.

Omgivningen beter sig heller inte särskilt peachy keen, den heller. Jag bjuder på två autentiska scener ur mitt så kallade liv:

1. På x2000 från Stockholm: jag stiger på tåget, och upptäcker att en kvinna (gravid i kanske sjätte månaden) med en 2-3 år gammal (jag kan ingenting om barn) pojke med vitt lockigt hår i famnen, sitter på min fönsterplats. Som den buttercup jag är säger jag såklart att hon ska sitta kvar, jag kan ta hennes plats bredvid. Hon ser glad och trött ut, litet som om någon blött en pensel och låtit den glida några drag över hennes ansikte, ingenting fastnar. Då ryter en arg mansröst, som såklart tillhör den upprörde äkte mannen, till bakom mig! Han kräver att personligen få kontrollera min biljett, för "annars vet man ju aldrig vad det är för slödder som sitter vid ens familj!" [såklart använde han man och ens, för att göra det hela allmängiltigt - som om allmänheten oroar sig för vad sjutton en sådan som jag kan ta mig till - anm. jag såg ut typ som på fotografierna nedan, så himla trevlig! henne vill man ge ett sommarjobb, pronto.] Jag påpekar att det ju är fundamentet i konduktörens anställning, men han gav sig inte, och fick till slut se min korrekta biljett, varpå jag fick hans tillåtelse att sitta bredvid min egen plats. En sak (gravida frun sprang på toaletten stup i kvarten) ledde till en annan (jag återtog min fönsterplats som en annan luggsliten lejoninna), och snart sitter den arga mannen bredvid och läser en svensk kriminalroman och ömsom smäller med käkarna, tuggar på läpparna (bergis pressar tungan mot gommen också - det brukar jag göra när jag är arg, vilket ofta resulterar i migrän) - qu'est-ce que c'est?! De hade fina kläder och en välpimpad barnvagn, vet inte varför det gör saken värre!

2. Tjuvlyssnat på stadsbiblioteket: två män ca 30-40- eller 50- år gamla (jag kan ingenting om män heller, apparently), diskuterar livligt hur härligt det vore att "få sätta på en tjej i arslet, några gånger [min kursivering!]" och de var bägge rörande överens om hur trist det är att "det blivit så dyrt om man vill få tag på en svenska" de senaste åren. "400-500 kronor räcker inte ens till en [biblioteksbrus, men jag har mina inte alltför vilda gissningar] nuförtiden". Vidare var tydligen den ene mannen trots allt litet lyckligt lottad då han "hittat en som [biblioteksbrus] billigt på en madrass på golvet i [bostadsområde / biblioteksbrus]". Den andre uttryckte sin beundran och avundsjuka. Kan vara riktigt jobbigt, sådant där. När man har en framgångsrik kompis. Avslutningsvis diskuterade de ingående papa Fritzl's day job.

(klicka för större - klick klick!)

... men titta här! En viss produktivitet har trots allt ägt rum. Detta är förgrunden till "Great Expectations". Att måla kläder är något av det tråkigaste jag vet, men efter några timmars ansträngning känner jag mig nöjd - tanken är att flickorna ska se ganska utspökade ut, overdressed. Ytterligare två vinthundar ska målas, med små, men tunga, vingar.

♥ ♥ ♥

Åh, jag åkte spårvagn, och tittade på Carl Larsson-utställningen på Prins Eugens Waldemarsudde. Det var så himla fint och jag hade kunnat trippa runt där i evigheter! Min favorit var helt klart "849 Friluftsateljén" (akvarell, troligen från 1898). Underbar! Önskar jag kunde köpa en kopia, eller åtminstone hitta den på Internet. Sedan föll snön, igen. Men av någon anledning gjorde det ingenting.

Jag har också konfronterats något med min oförmåga (eller, jag lyckas ju till slut, så kanske snarare mina groteska svårigheter) att ringa in min själv. Blev intervjuad av söta Å, och svarar även på frågor från två tjejer som skriver sitt examensarbete om unga illustratörer, vilket ska resultera i en bok - väldigt roligt! I.S. skriver klokt och koncist om att intervjua och att intervjuas. Kan illustreras så här.

- Ny vårklänning?
- Från Indiska!
- Avkortad någon decimeter?

- God only knows! The illustration in the middle is the prominent figures of my new painting "Great Expectations", which is coming along slowly. I wholeheartedly recommend this exhibition of fabulous swedish artist Carl Larsson. Also, I've bought a new dress. I've been told that spring becomes me, but really - when is that not the case? ♥

"The Pilot", work in progress

Idag jobbar jag med en helsidesillustration (och, beroende på vilken sorts framgång jag har : antagligen även i natt och imorgon) till Lyrikvännen. Fick fria händer, och har en diffus tanke om en pilot som representerar poeten/prosaisten som förlorat sina vanliga verktyg (a.k.a. sitt flygplan) och försöker hitta tillbaka till sin förmåga genom att vika nya i papper, testar nya material, nya vägar etc.

... just nu ser det ut ungefär såhär:

Vad gör jag annars? Försöker att inte glömma bort födointaget, slevar oentusiastiskt in mixad soppa...

... och försöker att inte tänka på att jag kanske borde vara nervös över att jag snart ska ha med målningar/illustrationer i två tidskrifter. Alla jobbiga tankar blockeras med en mycket hög volym:

Today I'm working on a short notice illustration for the swedish periodical Lyrikvännen. As for now, the hole thing circles around a pilot who's lost his air plane, and therefor starts making new ones out of paper - as a metaphore for the poets who's lost his inspiration.

den hunden hade sin väg med mig

(klicka för större)

Kära vän av ordning. Snälla, skjut mig nu, lagom till tentan i indexering vilket jag inte förstår ett skvatt av och jag orkar heller inte vara entusiastisk när jag skriver frågor på min läroplattform genom att avsluta med "det är väldigt svårt - men så himla spännande att lära sig!" Och, om du sedan har bulletproof kvar - skjut gärna min vän och studiekamrat Ylva när du ändå är igång. Hon skulle bli ett vackert lik, med sina grymma gener. Tror inte att jag skulle bli så snygg - möjligen ett Baudelaire:skt kadaver på skogsstigens bädd av grus i sommarens milda ljus, etc. I can live with that.

I övrigt känner jag att ett hål i huvudet inte skulle skada just nu. Jag vill låta saker sippra ut, göra plats för allt som kan relateras till oskuld och arsenik. Tror att de flesta skulle tjäna på att fira ett nytt år à la benknäckaren. Vissa saker behöver man (man som i jag, alltså, jag vet ingenting om er andra) jobba ur sitt system flera gånger. Kasta i från sig om och om igen, och kanske bli tvungen att göra så under en lång tid (tänkte skriva "under hela livet", men jag har bättre framförhållning än så). Kan illustreras i både en ledsen djurbild och engelsk text:

Och så litet konst också ... har börjat på en ny tavla som ska behandla förändringar i största allmänhet, den unga vänskapen, litet arkitektur och musik, med ett annalkande krig i bakgrunden (se slarviga skisser nedan som antagligen inte stämmer om några timmar).

Material kan göra mig smått galen ibland. När jag surfar runt, eller går på utställning, och inte fattar vad konstnären använt för sorts duk, exempelvis. Särskilt när det gäller stora dukar, vilket jag inte har ekonomisk tillgång till eller möjlighet att riktigt förstå. Vet ju att man kan bygga ihop gigantiska dukar, när man håller på med olja och akryl och liknande, men jag målar på akvarellpapper som ofta är frustrerande små (läs. ca 50 x 65 cm). Har kollat på dessa, och fastnat för Arches Rulle Fin yta 300gr 1,13x9,15m för 1 353,00 SEK. Om jag skär upp rullen i nio ark kostar de ca 150 sek / st. Känns det rimligt? Himmel, vilka detaljer jag skulle få plats med på ett sådant ark! ... med risk för att allt socialt och akademiskt liv går åt skogen. Spicy!

I övrigt har jag ingenting att komma med.

Ja, förutom att I'm gonna show you I've got no game plan, då. Ehe!

curve your enthusiasm

man kanske skulle ta ... tåget idag.

"Off Shore", work in progress #3

"Off Shore", work in progress #2

To get a somewhat dirty look, I've experimented with mixing pure coffee with my watercolors. Now, I'm heading for the background - it's going to be a tricky one!

"Off Shore", work in progress #1

Ovan synes en skiss till nya bilden "Off Shore" - jag fortsätter således på havstemat. Nu när jag har ett antal nya tavlor på mitt samvete blir jag mer och mer medveten om vad jag tycker om att arbeta med: bakgrunder, mönster, stämningar. Är litet förvånad, då jag under en längre tid haft för mig att det var människor, kroppar, och kanske mode, som var mina motiv. En lättnadens suck! Har även lagt märke till att jag strategiskt försökt drilla mig själv på områden där jag inte rört mig tidigare: stort hav, stor skog, etc. Denna gång ger jag mig på perspektiv och vinklar, med hög risk för totalt misslyckande (jag kan, literally, ingenting om detta).

Och historien bakom bilden då? Jo! Någon sorts dekadent adelsfest äger rum i källaren på ett gods (hade Miss Havishams enkla boning - se: Dickens Great Expectations, en av favoritromanerna - som viss inspiration) som såklart spårar ut och lämnas i ett bedrövligt skick, med en mer eller mindre sönderslagen interiör, fallfärdiga väggar, stökiga lakan, krossade serviser och en död knölval som flyter på rygg i en bassäng. En man från byn, som brukar anlitas vid extra komplicerade städuppdrag, tillkallas, och han tar med sig sin dotter till hjälp. Hon tar med sig sin mopp. Men det är någonting speciellt med mannen ... punkt! punkt! punkt!

Lately, I've been thinking rather a lot about what I like / dislike to draw. Earlier, I've had an idea about liking to draw humans, exploring bodyshapes, and perhaps fashion, but now I feel more certain of the fact that I'm more interested in backgrounds, patterns and the atmosphere in a motif. I've also been trying hard to challenge my few skills by going head over heals with motifs which I haven't worked with before, such as the ocean and the forest.

The doodle above is from my new painting "Off Shore", in which I'll try to develope my skills on the matter of perspectives and angles. The story behind the motif has to do with a crazy feast gone wrong; a dead humpback whale floating in a deserted basement; and a strange man and his daughter left to clean the mess up. I feel very excited about it!

blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

De senaste dagarna har jag känt mig hemskt distraherad. På det där irriterande sättet när blicken fastnar och tanken klibbar fast i ett hörn. Timmarna tickar bort utan att någonting vettigt blir gjort. Och jag tillåter distraktionen att fortgå, jag uppmuntrar den, och låter mig själv distraheras av städning, julklappar, risgrynsgrötens oändliga koktid, nagellack, dåliga matinéer, tvn. Tafsar på julaftonsklänningen och har unpure thoughts om unga hollywoodskådisar.

För att råda bot fixade jag en julgran. Först ville jag ta en med avhuggen topp, som i ärlighetens namn snarare påminde om en julbuske, med motiveringen:

"... om jag köper den här i stället blir det litet som i filmer och böcker när den lyckade familjen väljer den lusiga och smutsiga Charles Dickens-pojken med ett sorgerligt öde framför den söta flickan med blonda flätor, när de ska adoptera!"

Daddy O': "Ungefär som i Ciderhusreglerna då?"

jag: "Ja... fast min lyckade familj vill bara ha ETT fult barn, som jag kan klä i små blinkande lampor och glaskulor i kulörta färger och sedan får han stå där i ett hörn och ja... han får socker utspätt med vatten varannan dag och ja... sedan slänger jag ut honom i Januari, såklart. Men han får ju en fin jul åtminstone? ..."

Sedan tog det totalt tre dagar att klä granen (eller förlåt: den söta flickan med blonda flätor, som jag alltså valde framför Charles Dickens). Granen har distraherat mig. Några ord om val av accessoarer: juleljus, violetta blanka och matta kulor, röd/violetta frostade kulor, en vit fågel, två kristaller, ett dansande får som glittrar i sin discodräkt och ett hjärta i toppen (som påminner litet om trosorna/aftonväskan Kidman bär i denna bedrövliga cover, ca 2:30 min in i videon).

Det viktigaste av allt: det ska vara änglahår, och inte glitter. Jag hatar glitter och smällkarameller. Daddy O' brukar envisas med att ringla en ranka svenska flaggor kring toppen. I'll let him have it. Det vore roligt att (eh..) testa gränserna med svarta eller ljusrosa och babyblå kulor, men hur jag än vänder och vrider på olika häftiga alternativ så är jag inte en särskilt häftig person.

... som tur var tittade poeten/psykologen/politikern förbi, och höll utkik efter min eventuellt häftiga personlighet, samt spanade efter den tid som flytt. Han fann inget av det han sökte.

Jag har även distraherat mig med att måla en flicka på ett majsfält. Eftersom jag är mycket självkritisk går det långsamt och ganska dåligt. Pappret som synes i bakgrunden, med massor av små 1800-tals porträtt, typ lantliga-kyrkliga-hästar-och litet naket, köpte jag på en marknad på Széchenyi lánchid mellan Buda och Pest, och släpade med mig i Ungern under ungefär två veckors resa, utan att pappret skadades det minsta. Ja, jag samlar på omslagspapper.

I've been feeling rather awkward lately. Distracted, to the point where I can't take it anymore. Nothings get's done, it seems. So I got myself a Christmastree, and decorated it after ability. I used mostly violett decorations, and a big heart on the top insted of a star or a spear. I hate when people (as is usual) have glitter in their trees - insted I prefer "angelhair", which is soft and white and curly, and can be cut at any amount you'd like it in.

The Poet himself came by in search of lost time, but he never found it. And then I started on a new drawing, of a girl in a cornfield. As for now, I truly hate it. But I've decided to be nice to myself - after all, it's Christmas ♥