Jag har funderat mycket över detta med ... arbetsmoral, det har smygit sig på mig det senaste året. Har alltid avundats den hos andra, och trott att det är någonting jag saknar. Det är inte så att jag inte är en ambitiös stundent eller eh, ...hängiven det jag håller på med. Men jag har en bild av att jag aldrig riktigt har tagit i med hårdhandskarna, så att säga.Den senaste veckan har Jenny Wilsons Hardships! snurrat för fullt, jag älskar verkligen den. Dels för att jag associerar den till sommaren när jag och Moa lyssnade på Love and Youth i Norrköping, på filten under mitt stora turkosa parasoll, med kattungen, och frukost i trädgården, när jag var tillfreds för första gången på flera år -> men också dels för flera av de medel, eller uttryck, hon [Jenny, alltså] använder i sina lyrics:
1) hon sjunger ofta om att ta i, ta sig över uppförsbackar, rulla upp ärmarna, muskler som växer, knogar som vitnar, smuts under naglarna, och att hon "row row row your boat" -> aha! tänker jag, jomenvisst, det är ju det jag/man måste göra; ro ro ro sin båt. Tycker dessutom om att texterna är tämligen pragmatiska, och väldigt... den som söker ska finna, osv.
2) bra saker hon fick lära sig av sin mamma, jag faller lätt för sådana fraser i låtar/texter, typ: "my momma taught me to...", säkerligen mest för att jag inte direkt har några egna vettiga sådana att hänvisa till.
... denna banner möts jag av varje dag när jag loggar in på min läroplattform.Okej, vad var det jag ville formulera? Jo: jag upplever att jag inte besitter en hög arbetsmoral, och att jag lyssnar mycket på Jenny Wilsons nya skiva. Detta, inkonsekvent nog, samtidigt som jag upplever en väldigt produktiv tid: emotionellt - ruckar på en massa invanda strukturer, och praktiskt - pluggar mycket, bygger (åtminstone enligt mig) komplicerade databaser som jag för ett år sedan inte skulle drömma om att komma i närheten av, är uppe på nätterna och målar och formulerar sådant som jag kommer att måla under våren och allting känns hemskt spännande (!!) Pratade med kloka M om detta, som tittade på mig som att jag var litet galen - för jag jobbar ju hårt! upplever nog både jag, och han. Varför upplever jag mig själv som en person som inte tar i när det gäller (?) när jag ju praktiskt taget lever på adrenalin, har en stor arbetsglädje även om jag också har en förkärlek till att mesa.
Så här ser min katt ut. Hon heter Elvis Costello. Går även under smeknamnet "the bitch".
Om 48 timmar åker jag till Stockholm för att titta på när M gör spoken word-tv-debut, och sedan tänkte jag dröja mig kvar så länge som möjligt, och ha det beyond fint. Känner att jag behöver titta litet på Östersjön, så om det är någon stockholmare som läser detta och vill tipsa om något lämpligt promenadstråk med mycket vatten så give it to me, straight up ♥
7 kommentarer:
Min erfarenhet är att de som jobbar mest är de som minst upplever att de jobbar. Ibland för att de inte ser det som jobb, ibland för att det är lättare att värdera andras arbete än det egna. Ha det så bra i Stockholm!
I.S. - Vi kör på det! ♥ ♥ ♥ Kram.
Jag tror som I.S. Fast sen beror det också på om man mäter resultatet eller själva arbetet. För jag skulle tro att du precis som jag lägger ner en hel del tid. För saker tar tid. Och sen är det ju frågan om hur mycket tid man har eller rättare sagt hur mycket ENERGI man har! Balans. Det där jävla svåra ordet.
woa - Sannerligen. Ja, tid och åter tid läggs ned, och det är ju svårt att veta vem/vad man ska jämföra sig med (om man ens ska göra det) när kanske 100 timmars arbete resulterar i en ... bild. Jag mäter per automatik tid i högskolepoäng, då jag pluggat i några år nu - och det känns verkligen inte som en lämplig måttstock på success. Har du balans? Jag har bergodalbana.
Vad söt fröken Elvis Costello är! Blåmaskad? Jag var inne på birma ett tag, för en halv evighet sedan, innan jag fastnade för siameserna.
Sen är det väl alltid så att man skulle kunna göra mer, man skulle kunna nå längre. Ibland stirrar man sig blind på allt man skulle vilja uträtta, skulle vilja ha uträttat utan att se det man gjort och i synnerhet arbetet bakom. Jag får iaf alltid den känslan när jag är klar med en text eller en teckning och det gått lite tid, bara produkten blir kvar.
hillevi - Japp, blåmaskad! Jo, birmor kan vara ganska roliga (är ju inte en ragdoll i alla fall), även om de ju egentligen passar bäst i knät på en superskurk i en actionfilm, eller på var och varannan sida i ikea-katalogen. Birmor, överallt!
Sant, sant! Och känslan av att faktiskt vara nära en slutprodukt är oslagbar. Eller åtminstone när man förnimmer ett slut. Att själv sätta ett slut, och inte putsa i oändlighet, är verkligen en konst i sig.
Vilken otroligt fiiiin katt du har....vilken ogonfarg!
Skicka en kommentar