De senaste dagarna har jag känt mig hemskt distraherad. På det där irriterande sättet när blicken fastnar och tanken klibbar fast i ett hörn. Timmarna tickar bort utan att någonting vettigt blir gjort. Och jag tillåter distraktionen att fortgå, jag uppmuntrar den, och låter mig själv distraheras av städning, julklappar, risgrynsgrötens oändliga koktid, nagellack, dåliga matinéer, tvn. Tafsar på julaftonsklänningen och har unpure thoughts om unga hollywoodskådisar.
För att råda bot fixade jag en julgran. Först ville jag ta en med avhuggen topp, som i ärlighetens namn snarare påminde om en julbuske, med motiveringen:
"... om jag köper den här i stället blir det litet som i filmer och böcker när den lyckade familjen väljer den lusiga och smutsiga Charles Dickens-pojken med ett sorgerligt öde framför den söta flickan med blonda flätor, när de ska adoptera!"
Daddy O': "Ungefär som i Ciderhusreglerna då?"
jag: "Ja... fast min lyckade familj vill bara ha ETT fult barn, som jag kan klä i små blinkande lampor och glaskulor i kulörta färger och sedan får han stå där i ett hörn och ja... han får socker utspätt med vatten varannan dag och ja... sedan slänger jag ut honom i Januari, såklart. Men han får ju en fin jul åtminstone? ..." Sedan tog det totalt tre dagar att klä granen (eller förlåt: den söta flickan med blonda flätor, som jag alltså valde framför Charles Dickens). Granen har distraherat mig. Några ord om val av accessoarer: juleljus, violetta blanka och matta kulor, röd/violetta frostade kulor, en vit fågel, två kristaller, ett dansande får som glittrar i sin discodräkt och ett hjärta i toppen (som påminner litet om trosorna/aftonväskan Kidman bär i denna bedrövliga cover, ca 2:30 min in i videon).
Det viktigaste av allt: det ska vara änglahår, och inte glitter. Jag hatar glitter och smällkarameller. Daddy O' brukar envisas med att ringla en ranka svenska flaggor kring toppen. I'll let him have it. Det vore roligt att (eh..) testa gränserna med svarta eller ljusrosa och babyblå kulor, men hur jag än vänder och vrider på olika häftiga alternativ så är jag inte en särskilt häftig person.
... som tur var tittade poeten/psykologen/politikern förbi, och höll utkik efter min eventuellt häftiga personlighet, samt spanade efter den tid som flytt. Han fann inget av det han sökte.
Jag har även distraherat mig med att måla en flicka på ett majsfält. Eftersom jag är mycket självkritisk går det långsamt och ganska dåligt. Pappret som synes i bakgrunden, med massor av små 1800-tals porträtt, typ lantliga-kyrkliga-hästar-och litet naket, köpte jag på en marknad på Széchenyi lánchid mellan Buda och Pest, och släpade med mig i Ungern under ungefär två veckors resa, utan att pappret skadades det minsta. Ja, jag samlar på omslagspapper.
I've been feeling rather awkward lately. Distracted, to the point where I can't take it anymore. Nothings get's done, it seems. So I got myself a Christmastree, and decorated it after ability. I used mostly violett decorations, and a big heart on the top insted of a star or a spear. I hate when people (as is usual) have glitter in their trees - insted I prefer "angelhair", which is soft and white and curly, and can be cut at any amount you'd like it in.
The Poet himself came by in search of lost time, but he never found it. And then I started on a new drawing, of a girl in a cornfield. As for now, I truly hate it. But I've decided to be nice to myself - after all, it's Christmas ♥
Julaftonen, en liten chock, kom som en liten olycka på posten. Den förflöt. Jag önskade mig, och fick, bland annat en fotobok med retro/bursleska/bdsm-fotografier. Lilla mamma gjorde sitt bästa i paketets julerim att motsätta sig bokens innehåll, som synes ovan. Jag skulle bara vilja säga det att "100% mindre subtila moralkakor byggde denna vackra kropp".
(trots ett onyktert löfte om att aldrig börja modeblogga så...) ... såg jag ut så här på juldagen, när jag firade Ös tjugofjärde födelsedag.
Till sist annandagen, som spenderades i hemvändandets tecken. När musiken äntligen tystnat drog jag och P ut på exkursion, sökte efter den lilla inre och yttre vildmark som stod att finna, och jag trippade hem runt 04.30 på leriga kilklackar och ett huvud som dunkade av allt annat än det lilla som dracks upp. Så P, bilden är till dig, med skillnaden att varken du eller jag bör oroa oss över David Borings tveksamma blickar. Inte nu.
The Christmasholiday flew by, with many celebrations, parties and such. For most of the time I wore that dotted dress - with a feeling of being appriciated for it, I guess. One night I went for a long walk in the middle of the night, getting my shoes all dirty and my legs freezing under a starry sky. Some nights, I just want the road ahead to appear as endless. But roads are, most of the time, disapointing.
