Bayros vs. Moore

För ett par dagar sedan bjöd Therese på litet naket, i form av den österrikiske tecknaren och grafikern Franz von Bayros ( ! ) fantastiskt detaljrika teckningar. Mest känd tycks han vara för sin portfolio à 15 teckningar, kallad "Tales at the Dressing Table" ...

... vilket fick mig att återigen återvända till min darling Alan Moore (not so fresh) och Melinda Gebbies grafiska roman Lost Girls, book 3 "The Great And Terrible", kapitel 22, vari managern Monsieur Rougeur har plockat fram hotell Himmelgarten's skandalösa vita bok (vilket ju måste syfta till Cocteau's Le livre blanc) och engagerar de kvarvarande gästerna i högläsning (with some exxxtra!). Samtidigt som de lästa sidorna ur boken exponeras på sidornas övre del, diskuteras de inunder:

Wendy - Which chapter shall you read to us? The Oscar Wilde tale with the Schiele illustrations was quite marvelous ... though probably not Wilde's work.

Rougeur - You think that my collection is not genuine? Ah, Mademoiselle, you wound me. See if you like this one, by a young writer called Pierre Loüys, with plates by the Marquis von Bayros. It is very wicked. Listen to this ...

[...]

Wendy - Goodness, what an unutterably filthy tale. Doesn't the illustrator that you mentioned, Franz von Bayros, live around this region somewhere?

Rougeur - He does. I visited him when there drawings were commissioned. Monsieur Loüys added his writings later. Once I am securely lodged inside little Helena here, I shall continue. [...] Ah, Oui. That is much, much better. Now, where were we ...?

Texterna till 'boken i boken' är skrivna av Pierre Louÿ (supermysigt porträtt här, av Henry Bataill!), en sorts Art Nouveau:isk omtagning av Robert Crumb's incestuösa fars "Joe Blow", och Gebbies imitation (se bilderna nedan) av von Bayros tecknarstil är fenomenal. Att Moore lånar hej vilt är ju ingen överraskning: bara i LG ryms en uppsjö av konstärliga och litterära hänvisningar, såsom till Aubrey Beardsley, Egon Schiele och Alphonse Mucha - för att nämna några.

"That probably will be the chapter that gets us burned," Moore jokes. "We've accompanied it with a narrative that is allegedly by Pierre Louÿs. This is stuff that appears in the later parts of the book, because we figured that, really, if any genre should build to a climax, it has to be pornography. We set ourselves this goal of doing something that works as art and as literature; however, with pornography, you have the problem of a kind of brain-genitalia blood balance. If all the blood rushes to your head, it's probably nowhere else."

---

För den som eventuellt fått blodad tand finns mer läsning om detta och annat hos ImageSexT: A Roundtable on Lost Girls:

Introduction, av Philip Sandifer

Down the Rabbit Hole, av Kenneth Kidd

A Magical Realism of the Fuck, av Tof Eklund

A Review and a Response, av Charles Hatfield

History, Pornography and Lost Girls, av Meredith Collins

Ser ni handen längst ner till höger? Den håller i boken-i-boken-i-boken, skulle man kunna säga.

Apa!

This entry has absolutely nothing to do with sex.


Patsy - Yeah, but is it art, Eddy?
Edina - No, Pats, it's my father.
Patsy - You sure?
Edina - I think so, I just never seen him in a suit before.

The Sorrows of an American

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

Efter en veckas lång konflikt av internationell kaliber, en kontinental affär - som Fagerholm skrev, har bacillerna smugit sig på: småfeber, litet ont i halsen, värkande muskler och ett bankande kallt bröst. Ingenting som skulle legitimerat en tummad föräldralapp i mellanstadiegymnastiken, men jobbigt ändå. Så jag väntar ut det i min soffa. Försöker konstruera mitt första hav i "The Seagulls" (se bild, bollarna ska fyllas ut på något vis..). Rycker i Elvis Costello som trots sin fina satans härkomst inte kan tänka sig ställa upp på bild. Bläddrar i den största boken jag äger, eller - det är ju faktiskt tre böcker i en lila låda, Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie. Efter att jag tvingat alla jag känner att läsa den (dem) utlyste jag en privat liten tävling, med syfte att se i vilken bok som de flesta ville retirera för att nej nu blev det för mycket. De flesta svarade Bok 2. Jag är magstark, på ont och gott, och svarade såklart Bok 3. Någon annan som läst den?

Kisar sedan mot Babel. Jag sälar mig tveklöst till Team Hustvedt, snarare än Team Austen. När jag ägnade mig åt mina kontinentala affärer tidigt i våras, så sträckläste jag The Sorrows of an American på något café, det kändes viktigt. Nu ikväll pratades det om den stora skandinaviska tystnaden, hennes norska uttryck för empati, New York och immigranter. Men det kändes på något sätt litet för bra. När speakrösten talar om "den djupa fåran i den skandinaviska litt" (citerar ur minnet, kan lika gärna ha varit den djupa fåran i whatever), zoomas en norsk fjord in. Sedan skrattar Hustvedt liksom hysteriskt när hon pratar om "... me and my husband!!!". Hon känns som en person som jag tyvärr inte skulle klicka med, privat. Hm. Det gör såklart att jag gillar henne ännu mer ♥

If you're gonna read only one novel this year: let it be "The Sorrows of an American" by Siri Hustvedt. And if you're gonna sleep in a new bed, let it be the one belonging to Melinda Gebbie, but I personally would avoid Alans.