© "The Little Knitters", akvarell, och bläck
ca 50 x 60 cm
ca 50 x 60 cm
Processen med denna målningar har varit lång och brokig. Arbetet började då Emil (Parker Lewis) frågade om jag kunde göra omslaget till hans sjutummaren "Ingen så blå / Overklighetens folk". Det fanns en diffus tanke bakom motivet, om krossade drömmar och det politiska kollektivet. Personligen kände jag att jag behövde öva mig på att måla akvarell, utan att fega ur och först teckna konturer med mina älskade bläckpennor, samt att måla pojkar eftersom jag jag oftast tillägnar mina motiv det täcka könet.
En pojke, blev två, blev tre, blev tjugofyra stycken små gruvarbetare. Eftersom jag jobbat på dem mer eller mindre intensivt under flera månader, känns det åtminstone för mig som om varje pojke har sin egen historia. Dels det litet mer uppenbara hierarkiska: tre av pojkarna har finare kläder än alla de andra, vissa är smutsigare än andra, etc. Eftersom jag egentligen är totalt ointresserad av att modeteckning blev det även ett smärre äventyr att komma på lämpliga kläder till alla. Att de alla är ljusblonda alluderar självklart på en schablonbild av en svensk arbetare.
Jag upplever även att jag lärde mig mycket under den hetsiga veckan då jag målade bakgrunden. Dels mer om hur akvarell fungerar, men framför allt om djup och ljus. "Golvet" är först målat sten för sten, och sedan täckt med två lager färg och glacerat (we're do I find the time...). Jag är särskilt nöjd med soluppgången - jag tänker mig att de har arbetat hela natten och nu är det dags att packa ihop och gå hem - och att bergsväggarna fått gyllene stänk, vilket tyvärr inte syns särskilt bra på min inscanning.
Det var inte meningen att stämningen skulle bli så... hm, sci-fi, som den kanske blev, samtidigt som jag tycker att det korresponderar ganska bra med Emils låt "Overklighetens folk", för inte känns de särskilt reella inte.
♥ Ps! Min favorit är den långa, litet äldre, pojken längst upp till höger, a.k.a. "the boss".
My newest painting! It feels like I've been working on it since... forever, but now it's finally finished. It's all watercolor - which I'm immensely proud of. The theme for the painting is broken dreams, the political collective, and childhood hierarchy. Which boy is your favorite? Mine is the taller, slightly older one in the right higher corner.If you want to se the motif without the background, it's on the cover I made for Parker Lewis singel "Ingen så blå / Overklighetens folk". ♥
6 kommentarer:
Den är fab Sofie!
Vilket jobb! Fantastiskt vacker. Gillar också storpojken, samt pojken som tittar upp i förgrunden. Eller jag gillar alla pojkarna egentligen. Sci-fi känslan kanske kommer av att den är så blå? Du har en tendens att göra många målningar inom en och samma målning, och det är särskilt tydligt här. Många detaljer, minutiöst arbete. Som bilden på garnnystanet (eller jätterepet) längst ner, eller varför inte bilden precis bredvid - de skulle kunna vara målningar i sig. Du arbetar inte abstrakt?
häftigt värre!
You blow my mind.
sanna - Tack så mycket, Sanna! Jo, jag tror också att det har med allt det blåa att göra. Samtidigt kanske det inte är en nackdel, sci-fi:en behöver väl också sina gruvarbetare. Nej, inget abstrakt tyvärr. Har försökt några gånger och bokstavligt talat mått dåligt av det. Jag tycker om kontroll och struktur ... och det skulle säkert vara nyttigt med litet abstrakt, every now and then.
line - Tack!
moa - Jag ska huffa och puffa och, ja, you know the deal. <3
Helt underbar.
Skicka en kommentar