söndag 11 januari 2009

The right thing to say on every dubious occasion

1.0 Allt kött är hö...
Någonting är väldigt väldigt fel. Om man föds 1977 så ska man inte dö 2008. Och om det ändå sker, så ge åtminstone den stora gruppen sörjande någonting att förfäras över. När mormor, morfar, farmor, farfar gick bort var jag antingen för ung för att närma mig sorgen på annat än totalt själviska premisser, eller kunde gilla läget till förmånen att någon som varit väldigt svag och sjuk inte behövde lida längre. Om beskedet x somnade in och kände ingen smärta gavs, så tog jag det till mig och stuvade ned det hårt i fickan - som när B-M dog 2007. Det var o-l-i-d-l-i-g-t, men det gick att ta till sig och stuva ned det djupt.

Men när B, 31 år ung, somnar in som bygdens sista predikant de la poetica, står jag och stampar foten i väntan på en olycksförklaring, ett mord, eller åtminstone ett hot vadsomhelst som skiljer sig från det faktumet att jag och alla andra också ska gå och lägga oss snart och hoppas att få vakna på morgonen. Allt jag tänker är banalt och grumligt och det fastnar inte snyggt på pappret, om det nu är det jag försöker göra här i bloggen - göra fult snyggt. Borde kanske läsa litet Joan Didion snart, det funkade ju bra förra gången.

Jag slet färdig en hemtenta i juridik (?!) under en sittning. Men 1 universitetsadjunkt, 2 psykologer och 1 gymnasielärare och en fruktansvärd mängd mat och glam och allvar suddade ut de få betänkanden jag hade kvar innan jag lade mig och, förvånande nog, vaknade igen.

Ett av de ämnen som avhandlades under kvällen var vilket djur som kommer att bli 2009 års djur. Pingvinen och isbjörnen är vi ju redan färdiga med. Pandan var uppe på förslag, men lades snart ned då K övertalade oss övriga att de: bara kan fortplanta sig en gång per år - och oftast ändå inte vill - lever så pass utspridda att de ändå oftast inte hittar någon partner - inte har en medfödd förståelse av parningsakten och därför måste se till att råka på två andra pandor som redan lärt sig de rätta dansstegen innan den kan adapt&proceed - har ett matsmältningssystem som kan hantera all sorts bambu men envisas att bara äta bambu som blommar - och således är helt ineffektiva..

...dock är den ett hett Pixar-material (stor blöt nos och visuellt snygg). Jag hoppas på ett sirendjur men det kommer väl aldrig att hända. Det värsta scenariot vore dock: rådjuret - som thank God almighty inte är tillräckligt hotat för att kvala in. Om jag råkar på ännu en sådan här figurin mot pastellfärgad medaljongtapet så tror jag att jag måste sdfghjklertyuikhj. Nästan lika illa som Alice-inflationen. Well.



Här synes ofärdiga "The Seagulls", "The Last Yule of Little Dorte" och "Dorothy" huller om buller. Snart! Så!

2.0 ... men innan det är dags att dö
Som jag sa när jag var på Tate: det som inte är i olja känns inte riktigt! (väldigt trångsynt sagt av mig, jag vet! men det är bara en känsla jag har, tätt sammankopplad med prestationsångest och självhat). Sarah Blank har länge varit min oil-on-canvas-artblog-heroine-no.1. Nedan synes hennes senaste tavla, Pulling on Our Ribbons and Hair. Jag vill vara hennes närmaste vän, granne och förstfödda. Hennes exhibit A.

Scannade sidor ur "The Recently Deflowered Girl" (1965) av Edward Gorey lades ut på livejournal häromdagen, men kontot fick snart för mycket trafik och stängdes ned. Bland författaren och illustratören Goreys makabra och mörkt humoristiska edwardiansk-gotiska berättelser är The Gashlycrumb Tinies (en hemskt tjusande ABC-bok om hur tjugosex barnaliv får ett välrimmande slut - finns tillgänglig digitalt här) mycket känd, men det finns sådant som är bättre, love him! Kände inte till hans parodi på etikettböcker, men nu finns bilderna alltså på Accordian Guy:s blog - kolla och get deflowered innan även de försvinner! Lade, på egen risk, ut mina favoriter nedan.





(klicka för större)


3.0 ... måste vi checka ut från hotellet!

Minns Kobras inslag om Sophie Calles Take Care of Yourself. Sårbarhet, identitet och intimitet - det är ju aldrig fel. Såg hennes «L’Hotel» på Tate Modern för några veckor sedan:

In 1981, Sophie Calle spent three weeks working as chambermaid in a hotel in Venice. This allowed her to spy on the guests. Like a detective or crime photographer, she photographs the momentarily unoccupied hotel rooms: she photographs the unmade or never slept in beds, the stray items left in bathrooms, the contents of suitcases and closets; she reads letters left lying in the open, takes photographs of the guests, and does even more. Sophie Calle published the photographs within the diary-like report of her ‹observations,› in the book entitled «Ecrit sur l’image. L’Hotel». Calle turns the viewer or reader into an accomplice of her voyeurism – filling them, too, with the urge to move unobserved through another’s private sphere. Like with many of Sophie Calle’s works, photographs and texts exist in a circular self-referring structure: the objects that Calles mentions in the text are found again in the photographs, but their role as evidence is first established through the telling of the story, whose believability lies solely in the hands of the artist. (Susanne Holschbach, Media Art Net)

Jag har inte kunnat släppa detta. I ett av hotellrummen bodde en man som lämnade ett flertal vykort efter sig, sönderrivna och slängda i papperskorgen. Calle pusslade ihop dem, och budskapet var ungefär "I wish we could have been here together as a family", men han formulerade sig olika i varje kort, blev inte nöjd med någon av formuleringarna, och slängde allihopa.

- Se några av fotografierna här -

Minituös dokumentation, men av någon annan då: är det möjligt att iaktta sitt eget hem på ett liknande sätt? Att kallt registrera saker som förflyttas, byts ut, går sönder - går det att dra slutsatser som inte är uppenbara när man bara upplever sitt liv, utan istället iakttar det? Alltså, inte stöta och blöta faktumet att man blivit dumpad och att disken således inte kommer att bli diskad på några dagar, utan tja... om tio olika böcker ligger på ett bord i flera veckor, men bokmärkena inte flyttas fram, vad betyder det? (dåligt skolexempel kanske, jag orkar inte tänka) Men precis som det går att unvika obekväma ord i en dagbok, kan saker städas undan från ett foto.

obekväma ord: Cirka november 2004 - februari 2005 hade jag en stalker som antingen stod vid fönsterrutan (jag bodde på bottenvåningen med egen ingång) och stirrade ogenerat, bankade på eller försökte bryta sig in genom dörren. Detta skedde på ett högst utstuderat vis, exakt på klockslaget på samma återkommande veckodag. Om jag ringde polisen eller hade någon som sov över för att jag var rädd bytte han snabbt tid/dag. Förutom att jag hädanefter lider av periodisk posttraumatisk stress, har detta med iakttagelse och dokumentation fastnat i mig. Hur mycket kan han ha förstått av vem jag är av att titta på mig i min lägenhet? (följdfråga: var han ens intresserad av vem jag egentligen är? ehe, antagligen inte alls).

Nog nu av detta satans s j ä l v u t v i k !

I've been to the funeral of a 31 year old. I know I can be somewhat naive, but I can't seem to figure this one out. I feel so terrably terrably sad. On the third photo you can se some of the paintings I've been working on the last couple of months. I'm so very slow when it comes to the art thing, but I have a feeling that this will be the year when I'll step it up. The fourth is a painting by the beautiful and talented Sarah Blank, oh how I love her! She's my oil-on-canvas-artblog-heroine-no.1.

Be sure to check out the resently released pirate-scan of Edward Gorey's "The Recently Deflowered Girl" (1965) on the link above. And Sophie Calle's small exhibition «L’Hotel» on Tate Modern, which caught my eye for many reasons: since seeing it I've been questioning the art of observing one's own lifepatterns. If I myself documented changes made in a room by me living in it - would I be able to make sense of myself in a way which doesn't automatically has to do with my inner life?

6 kommentarer:

fröken lila sa...

hej. egentligen ville jag skriva en kommentar här men det blev sá personligt. sá jag skickar ett mejl istället.

Anonym sa...

My dear! You are too, too, too sweet for writing this post and putting my painting here! Thank you thank you!!!!
~*~*~sarah

Anonym sa...

du skriver, målar och fotar. å allt gör du briljant. jag borde egentligen vara avgrundsavis men istället gillar jag. massvis!

Sofie Violett sa...

fröken lila - Tack för ditt mejl.

sarah - I don't know what to say! Happy happy happy ♥ ♥ ♥

miri - Jag blir _så_ glad att du gillar det jag gör. Du ANAR inte!

annika sa...

Men Pandan är ju redan animerad! Kung Fu Panda liksom. Kanske den vita påfågeln, men den är nog för seriös. Kommer nog bli ett sånt där sött djur, det brukar ju vara det..
Dorothys virvelvind var superfin!

Sofie Violett sa...

annika - Det är så sant som det är sagt! Men jag tror att jag tänkte på sentimentala filmer som på något sätt syftar till bevarandet av rasen (nu har jag ifos inte sett Kung Fu.. - den kanske handlar om det). Tack så mycket! ♥