Silly rabbit! Trix are for kids.

© "The Last Yule of Little Dorte", akvarell, akryl, bläck och tusch
ca 50 x 65 cm

(click to enlarge - recommended!)

My newest painting. I'm so proud of it! It's about 19.7 x 25.6 inches. Dear friends - I can finally declare that the last yule of poor Dorte, is over!

Don't be silly, Toto. Scarecrows don't talk

© "Dorothy", akvarell, akryl, bläck och tusch

(klicka för större - rekommenderas!)

Illustration baserad på barnboken The Wonderful Wizard of Oz (1900) av L. Frank Baum. Jag avstår från att klaga på min dåliga scanner och att mitt macro-objektiv inte lyckas fånga upp nyanserna alls. Tanken med illustrationen var att skapa någon sorts cross-over, mellan Kansas och Oz: det främre busklandskapet passar exempelvis inte ihop med majsfältet rent topografiskt; de flygande aporna har tagit sig igenom tornadon, Dorothy har åldrats, osv.

(klicka för större)

(klicka för större)

An illustration based on the children’s novel The Wonderful Wizard of Oz (1900) by L. Frank Baum. I could complain about the poor quality of the scanning, but I don’t have the energy to. The thought behind the illustration was to create some sort of cross-over, between Kansas and the land of Oz: for example the front row bushes doesn’t make a topographic match with the cornfield; the flying monkeys have made their way through the tornado; and Dorothy is now slightly older.

The right thing to say on every dubious occasion

1.0 Allt kött är hö...
Någonting är väldigt väldigt fel. Om man föds 1977 så ska man inte dö 2008. Och om det ändå sker, så ge åtminstone den stora gruppen sörjande någonting att förfäras över. När mormor, morfar, farmor, farfar gick bort var jag antingen för ung för att närma mig sorgen på annat än totalt själviska premisser, eller kunde gilla läget till förmånen att någon som varit väldigt svag och sjuk inte behövde lida längre. Om beskedet x somnade in och kände ingen smärta gavs, så tog jag det till mig och stuvade ned det hårt i fickan - som när B-M dog 2007. Det var o-l-i-d-l-i-g-t, men det gick att ta till sig och stuva ned det djupt.

Men när B, 31 år ung, somnar in som bygdens sista predikant de la poetica, står jag och stampar foten i väntan på en olycksförklaring, ett mord, eller åtminstone ett hot vadsomhelst som skiljer sig från det faktumet att jag och alla andra också ska gå och lägga oss snart och hoppas att få vakna på morgonen. Allt jag tänker är banalt och grumligt och det fastnar inte snyggt på pappret, om det nu är det jag försöker göra här i bloggen - göra fult snyggt. Borde kanske läsa litet Joan Didion snart, det funkade ju bra förra gången.

Jag slet färdig en hemtenta i juridik (?!) under en sittning. Men 1 universitetsadjunkt, 2 psykologer och 1 gymnasielärare och en fruktansvärd mängd mat och glam och allvar suddade ut de få betänkanden jag hade kvar innan jag lade mig och, förvånande nog, vaknade igen.

Ett av de ämnen som avhandlades under kvällen var vilket djur som kommer att bli 2009 års djur. Pingvinen och isbjörnen är vi ju redan färdiga med. Pandan var uppe på förslag, men lades snart ned då K övertalade oss övriga att de: bara kan fortplanta sig en gång per år - och oftast ändå inte vill - lever så pass utspridda att de ändå oftast inte hittar någon partner - inte har en medfödd förståelse av parningsakten och därför måste se till att råka på två andra pandor som redan lärt sig de rätta dansstegen innan den kan adapt&proceed - har ett matsmältningssystem som kan hantera all sorts bambu men envisas att bara äta bambu som blommar - och således är helt ineffektiva..

...dock är den ett hett Pixar-material (stor blöt nos och visuellt snygg). Jag hoppas på ett sirendjur ♥ men det kommer väl aldrig att hända. Det värsta scenariot vore dock: rådjuret - som thank God almighty inte är tillräckligt hotat för att kvala in. Om jag råkar på ännu en sådan här figurin mot pastellfärgad medaljongtapet så tror jag att jag måste sdfghjklertyuikhj. Nästan lika illa som Alice-inflationen. Well.

Här synes ofärdiga "The Seagulls", "The Last Yule of Little Dorte" och "Dorothy" huller om buller. Snart! Så!

2.0 ... men innan det är dags att dö
Som jag sa när jag var på Tate: det som inte är i olja känns inte riktigt! (väldigt trångsynt sagt av mig, jag vet! men det är bara en känsla jag har, tätt sammankopplad med prestationsångest och självhat). Sarah Blank har länge varit min oil-on-canvas-artblog-heroine-no.1. Nedan synes hennes senaste tavla, Pulling on Our Ribbons and Hair. Jag vill vara hennes närmaste vän, granne och förstfödda. Hennes exhibit A.

Scannade sidor ur "The Recently Deflowered Girl" (1965) av Edward Gorey lades ut på livejournal häromdagen, men kontot fick snart för mycket trafik och stängdes ned. Bland författaren och illustratören Goreys makabra och mörkt humoristiska edwardiansk-gotiska berättelser är The Gashlycrumb Tinies (en hemskt tjusande ABC-bok om hur tjugosex barnaliv får ett välrimmande slut - finns tillgänglig digitalt här) mycket känd, men det finns sådant som är bättre, love him! Kände inte till hans parodi på etikettböcker, men nu finns bilderna alltså på Accordian Guy:s blog - kolla och get deflowered innan även de försvinner! Lade, på egen risk, ut mina favoriter nedan.

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

3.0 ... måste vi checka ut från hotellet!

Minns Kobras inslag om Sophie Calles Take Care of Yourself. Sårbarhet, identitet och intimitet - det är ju aldrig fel. Såg hennes «L’Hotel» på Tate Modern för några veckor sedan:

In 1981, Sophie Calle spent three weeks working as chambermaid in a hotel in Venice. This allowed her to spy on the guests. Like a detective or crime photographer, she photographs the momentarily unoccupied hotel rooms: she photographs the unmade or never slept in beds, the stray items left in bathrooms, the contents of suitcases and closets; she reads letters left lying in the open, takes photographs of the guests, and does even more. Sophie Calle published the photographs within the diary-like report of her ‹observations,› in the book entitled «Ecrit sur l’image. L’Hotel». Calle turns the viewer or reader into an accomplice of her voyeurism – filling them, too, with the urge to move unobserved through another’s private sphere. Like with many of Sophie Calle’s works, photographs and texts exist in a circular self-referring structure: the objects that Calles mentions in the text are found again in the photographs, but their role as evidence is first established through the telling of the story, whose believability lies solely in the hands of the artist. (Susanne Holschbach, Media Art Net)

Jag har inte kunnat släppa detta. I ett av hotellrummen bodde en man som lämnade ett flertal vykort efter sig, sönderrivna och slängda i papperskorgen. Calle pusslade ihop dem, och budskapet var ungefär "I wish we could have been here together as a family", men han formulerade sig olika i varje kort, blev inte nöjd med någon av formuleringarna, och slängde allihopa.

- Se några av fotografierna här -

Minituös dokumentation, men av någon annan då: är det möjligt att iaktta sitt eget hem på ett liknande sätt? Att kallt registrera saker som förflyttas, byts ut, går sönder - går det att dra slutsatser som inte är uppenbara när man bara upplever sitt liv, utan istället iakttar det? Alltså, inte stöta och blöta faktumet att man blivit dumpad och att disken således inte kommer att bli diskad på några dagar, utan tja... om tio olika böcker ligger på ett bord i flera veckor, men bokmärkena inte flyttas fram, vad betyder det? (dåligt skolexempel kanske, jag orkar inte tänka) Men precis som det går att unvika obekväma ord i en dagbok, kan saker städas undan från ett foto.

obekväma ord: Cirka november 2004 - februari 2005 hade jag en stalker som antingen stod vid fönsterrutan (jag bodde på bottenvåningen med egen ingång) och stirrade ogenerat, bankade på eller försökte bryta sig in genom dörren. Detta skedde på ett högst utstuderat vis, exakt på klockslaget på samma återkommande veckodag. Om jag ringde polisen eller hade någon som sov över för att jag var rädd bytte han snabbt tid/dag. Förutom att jag hädanefter lider av periodisk posttraumatisk stress, har detta med iakttagelse och dokumentation fastnat i mig. Hur mycket kan han ha förstått av vem jag är av att titta på mig i min lägenhet? (följdfråga: var han ens intresserad av vem jag egentligen är? ehe, antagligen inte alls).

Nog nu av detta satans s j ä l v u t v i k !

I've been to the funeral of a 31 year old. I know I can be somewhat naive, but I can't seem to figure this one out. I feel so terrably terrably sad. On the third photo you can se some of the paintings I've been working on the last couple of months. I'm so very slow when it comes to the art thing, but I have a feeling that this will be the year when I'll step it up. The fourth is a painting by the beautiful and talented Sarah Blank, oh how I love her! She's my oil-on-canvas-artblog-heroine-no.1.

Be sure to check out the resently released pirate-scan of Edward Gorey's "The Recently Deflowered Girl" (1965) on the link above. And Sophie Calle's small exhibition «L’Hotel» on Tate Modern, which caught my eye for many reasons: since seeing it I've been questioning the art of observing one's own lifepatterns. If I myself documented changes made in a room by me living in it - would I be able to make sense of myself in a way which doesn't automatically has to do with my inner life?

Mormor tar tåget till havet

© "Mormor tar tåget till havet", akryl, bläck (116*81 cm)

(klicka för större)

Min mormor föddes i Göteborg och växte delvis upp i en gammal karamellbutik strax bortanför Liseberg, men rycktes därifrån då hon gifte sig med min morfar som kom från Boden – de landade i Laxå, och senare i Örebro, skjutsade runt två döttrar i barnvagnar men köpte inte skridskor åt dem, för det var för dyrt. Morfar var inte hemma ofta, han reste runt mellan Sveriges sågverk och klockade arbetarna, ett arbete som antagligen gjorde honom mindre omtyckt på arbetsplatserna, samt gav honom tinnitus. Mormor var anställd som sekreterare på brandkåren och ville arbeta in i det sista, det är nog främst så jag minns dem – hög arbetsmoral, i ett mörkt hus, med vapen på väggarna och en arg katt som hette Gustaf, som man inte fick klappa. Mormor sa alltid ”jag vill åka till haaavet”, med den påföljande obligatoriska djupa sucken. Med åren blev besöken glesare. Min moster gjorde alla matinköp så att mormor slapp lämna huset, mediciner intogs, den dammiga tv:n stod främst på om kungafamiljen behagat visa sig.

(klicka för större)

Efter att bägge avlidigt kom jag av en händelse över ett album med vykort, samlade av mormors nära släkting i Göteborg. Ett av vykorten var från en av morfars resor till London, vari han skrev att ”[mormor] kunde tyvärr inte följa med. Hon är sjuk”. I efterhand har jag förstått att det var så det brukade vara – min mormor ville bort, hon kunde inte påpeka det nog ofta, ofta med ett sting av skuldbeläggning i rösten, som om det var något som hindrade henne, som hon inte själv kunde påverka. Barnen var utflugna, och litet pengar fanns nog, med tanke på att bägge hade arbetat hårt hela livet, men aldrig spenderat en krona på sig själva.

Vad var det jag skulle komma fram till, vid sidan av denna dåligt hoplappade semi-sorgliga släkthistoria? Min mormor ville ingenting hellre än att återvända till Göteborg. Men hon tog sig inte dit, trots att det rent tekniskt bara handlade om en resa på cirka tre timmar.

(klicka för större)

Så, jag brukar tänka ”nu tar jag tåget till havet”, när jag gör någonting som jag tidigare, medvetet eller omedvetet, varit förhindrad att göra, av mig själv eller andra. Eller nej, det kanske jag inte brukar göra. Men om man väljer mellan att print the truth och print the legend (...)

(klicka för större)

A painting I've made, influenced by my grandmother's unhappy situation: she was born and raised in Gothenburg, and always wanted to move back there after getting married and starting up her family, but sadly she never did. The city of Gothenburg has the most wonderful arcipelago (beats Stockholm's in all areas), hence the title "Grandma, by train, to the sea".