© "Mormor tar tåget till havet", akryl, bläck (116*81 cm)
(klicka för större)
Min mormor föddes i Göteborg och växte delvis upp i en gammal karamellbutik strax bortanför Liseberg, men rycktes därifrån då hon gifte sig med min morfar som kom från Boden – de landade i Laxå, och senare i Örebro, skjutsade runt två döttrar i barnvagnar men köpte inte skridskor åt dem, för det var för dyrt. Morfar var inte hemma ofta, han reste runt mellan Sveriges sågverk och klockade arbetarna, ett arbete som antagligen gjorde honom mindre omtyckt på arbetsplatserna, samt gav honom tinnitus. Mormor var anställd som sekreterare på brandkåren och ville arbeta in i det sista, det är nog främst så jag minns dem – hög arbetsmoral, i ett mörkt hus, med vapen på väggarna och en arg katt som hette Gustaf, som man inte fick klappa. Mormor sa alltid ”jag vill åka till haaavet”, med den påföljande obligatoriska djupa sucken. Med åren blev besöken glesare. Min moster gjorde alla matinköp så att mormor slapp lämna huset, mediciner intogs, den dammiga tv:n stod främst på om kungafamiljen behagat visa sig.
(klicka för större)
Efter att bägge avlidigt kom jag av en händelse över ett album med vykort, samlade av mormors nära släkting i Göteborg. Ett av vykorten var från en av morfars resor till London, vari han skrev att ”[mormor] kunde tyvärr inte följa med. Hon är sjuk”. I efterhand har jag förstått att det var så det brukade vara – min mormor ville bort, hon kunde inte påpeka det nog ofta, ofta med ett sting av skuldbeläggning i rösten, som om det var något som hindrade henne, som hon inte själv kunde påverka. Barnen var utflugna, och litet pengar fanns nog, med tanke på att bägge hade arbetat hårt hela livet, men aldrig spenderat en krona på sig själva.
Vad var det jag skulle komma fram till, vid sidan av denna dåligt hoplappade semi-sorgliga släkthistoria? Min mormor ville ingenting hellre än att återvända till Göteborg. Men hon tog sig inte dit, trots att det rent tekniskt bara handlade om en resa på cirka tre timmar.
(klicka för större)
Så, jag brukar tänka ”nu tar jag tåget till havet”, när jag gör någonting som jag tidigare, medvetet eller omedvetet, varit förhindrad att göra, av mig själv eller andra. Eller nej, det kanske jag inte brukar göra. Men om man väljer mellan att print the truth och print the legend (...)
A painting I've made, influenced by my grandmother's unhappy situation: she was born and raised in Gothenburg, and always wanted to move back there after getting married and starting up her family, but sadly she never did. The city of Gothenburg has the most wonderful arcipelago (beats Stockholm's in all areas), hence the title "Grandma, by train, to the sea".
2 kommentarer:
s.när jag var på konsthallen i ystad i våras klottrade jag en sida beskrivningar av en tavla jag såg där för att berätta för dig för att den fick mig att tänka på det där molnet... sedan såg ajg att därvar fler tavlor av samma konstnär och jag klottrade ned henens namn jämte det andra. jag ska söka upp vilket block det nu kan ha varit jag befann mig i då och försöka uttyda något.a
a. Jag ser fram emot vad du kan utröna av ditt klotter! (och samtidigt rädd för eventuell prestationsångest..) Jag hjärtar moln. Vet att du kom ut någon ny dunderhyllad lyrisk dokument bok om väder och vind, och framför allt moln tror jag. Vet du något om den? Hm... det blir till att browsa någon hypad bokblogg. Björnkramar. s.
Skicka en kommentar