"The Little Knitters", work in progress ...

When I drew this ☟ I didn't look like this☝

coal miners vs. knitters

Sex små pojkar har det blivit än så länge.

Men jag har svårt att komma fram till var jag ska lägga tyngdpunkten i titeln: de kommer att ha på sig arbetskläder lämpliga för arbetare i kolgruvor, samtidigt som de stickar garn med sina verktyg. Är de "the little coal miners" eller är de "the little knitters"?

Hm ... ♥

vykort

Det åskar och blixtrar utanför fönstret vid Torsgatan. Jag känner ett visst behov av att skriva av mig, att skicka ett illavarslande vykort. Jag är satt i slag av det plötsliga heltidsarbetets intågande … att hela tiden se till att äta åtminstone någonting var tredje timme, att bära böcker vägande minst ett till två ton sammanlagt per dag, att vara så trött när jag kommer hem att det är ett rent nöje att sitta på balkongen och vänta på att håret ska torka medans samma tanke (valfri) maler i huvudet som ett buddhistiskt mantra, tankarna är klibbigare än värmen, till synes obesvärade drönare.

Jag har äntligen fått bevisa för mig själv att jag har ett ambitiöst sting, och möjlighet att sålla i totalt kaos. Under sex dagar har jag flyttat runt på 10.000 böcker (många riktigt tunga och otympliga, typ Sveriges Författningssamling), ordnat ett provisoriskt system för att hålla isär de cirka 65 olika ämneskategorierna – på golvet, med post-it lappar på. För en utomstående är det kulturrevolutionen all over again, men jag trippar runt bland högarna, viker av runt hörn och håller allt i huvudet.

Ett stort minus än så länge har varit kollega x, som redan första dagen högljutt lät mig få veta att jag minsann inte ska tro att jag är något bara för att jag har en utbildning, att jag är respektlös och inte respekterar x’s auktoritet (även om x inte står över mig i position, och därför inte kan ses som auktoritär). X vänder och vrider på allt jag säger, låter mig inte tala till punkt (om jag ens får möjlighet att öppna munnen), kritiserar mina egna initiativ (vilket är mycket konstigt eftersom jag ska utforma mitt arbetssätt själv enligt anställningsvillkoren). Slutligen har x även försökt avskärma mig från övriga anställda genom att varje gång jag kontaktat någon annan med en fundering, eller bara haft en trevlig konversation om mina arbetsuppgifter, hävda att jag går bakom ryggen på x och väljer att se det som en personlig skymf.

Vid sidan om detta är jobbet allt jag kunde önska. Centralt, trevliga människor, flextid, frihet att strukturera arbetet, etc. Men detta mörka moln på Torsgatan mullrar alltjämt över mig, trots samtal med chef och fack. Jag somnar ofta direkt när jag kommer hem, och har för första gången i mitt liv (ja, typ) oförklarligt ont i magen. Jag hinner nästan inte måla, alls. Inte uttrycka mig. Jag hinner jobba, duscha, äta, städa och titta på Sopranos, krama på P och kanske göra något mer på helgen, även om jag nog helst sover. Jag hinner dock imponerande nog (...) åsidosätta tillräckligt mycket tid för att fundera noggrant över detta, och konstatera hur bortskämt jag är som skickar dessa illavarslande vykort, istället för att bara deal with it – som alla andra. Men faktum är att jag inte känner igen mig själv när jag inte målar.

Just nu målar jag dock så smått på ett nytt, och litet hämningslöst, motiv som förhoppningsvis ska bli ett skivomslag. Politiskt dessutom – vilket är nytt för mig (alltså, inte politik i sig men att försöka illustrera politik, samhällsskeenden, en sorts känslomässig historia av krossade drömmar).

Planen just nu är att måla en massa pojkar. Både små, och större. Kanske tio stycken, eller femton. Hur många pojkar behöver man egentligen?

All work, and no play.

prego amore, vieni con me

Igår hade jag en upplevelse som jag vet att jag tidigare har föreställt mig att ha, förväntat mig att ha, och hoppas att alla har för eller senare. Jag promenerade för att träffa E, som var mitt sällskap när jag ägnade mig åt att köpa statligt gångbara kläder. Jag var "lätt om stegen", hade på mig nya snygga byxor och lyssnade på bra musik, och var riktigt riktigt glad. Det kanske låter som en helt vanlig sak att göra, men jag fick anstränga mig för att inte bli helt satt ur spel. Det senaste halvåret har varit minst sagt omtumlande med jobbigt breakup; utdraget flyttande; gräl och stök; den svåraste (men också mest intressanta) kursen på programmet hitills. Samtidigt visar sig vännen i nöden, och jag har även fått uppleva kärlek från håll jag aldrig tidigare anat, och kreativitet.

yada yada yada ... En sak har saknats väldigt länge: en sysselsättning som känns meningsfull och som betalar sig. Kreativiteten betalar sig knappast i detta stadium, men det är heller ingenting jag har förväntat mig. Och vad gäller studierna har detta dilemma berörts tidigare (se inlägget om arbetsmoral, eller Annerfeldts strålande vidarefunderingar: 90 procent och På ett annat sätt). Två av tre gånger som jag pratar med någon om mina studier får jag höra att jag går en arbetslös framtid till mötes - a.l.l.a. tycks vilja uttala sig om detta, och bidra med all den pessimism de lyckas uppbåda ur sin egen olycka. Minns särskilt ryssen som satt bredvid mig på flygplanet från usa, som var äcklig och förkyld och på väg till Amsterdam för att köpa knark och sex. Han berättade att biblioteksrörelsen är död i Ryssland (gissar att han syftade på folkbiblioteken), att jag borde komma dit och hälsa på och see for myself (hur nu detta var relevant för min arbetssituation?).

Vad som kändes som provocerande då, var att till och med en person som han tog sig rätten att dömma mina ganska ytliga livsval - som trots allt varit aktiva och medvetna och genomtänkta - samtidigt som han själv var på väg för att slänga pengar på någonting som inte leder anywhere but down the hills. Ve och fasa - har jag blivit totalt korrumperad av alla dessa tafatta syokonsulenter och studievägledare och deras skorrande visor om att man ska satsa på sina talanger, och inte bry sig alltför mycket om den skiftande marknaden? Detta i kombination med att jag även vill vara arbetsverksam som konstnär och illustratör (något som jag dagligen måste kämpa för att inte tappa hoppet inför), kan ibland ge en viss je ne sais quoi till min framtid, som är djupt oroande - men i en djup oro finns ingenting annat att göra än att, klyschigt nog, kämpa.

bla bla bla ... Igår i alla fall: plötsligt snygga byxor, bra musik och lätta steg. Jag har fått ett jobb! Ingen big deal för de flesta kanske, men för mig är det väldigt stort. Framför allt eftersom det är mitt första ordentliga arbete inom den sektor jag just nu utbildar mig till att arbeta inom (är framför allt intresserad av informationshantering, arbete på forsknings/högskole/företagsbibliotek och liknande institutioner, inte folk/skolbibliotek/filialer). Efter att de fyra tidigarevarande ombudsmännen mot diskriminering slogs ihop till ett enhetligt DO, den 1 januari 2009, har de inte haft ett gemensamt bibliotek. Mitt jobb går ut på att katalogisera och klassificera deras gememsamma cirka 10.000 titlar, så att säga bygga biblioteket från grunden. Då jag helhjärtat studerat katalogisering, klassificering, indexering och informationssökning under våren kunde detta inte komma lägligare. Jag känner mig glad och priviligerad: utan en färdig examen är det oftast endast assistenttjänsterna (om ens dem) som går att komma åt.

Jag är en svårrubbad pessimist, men har nu försatt mig själv i ett pre-nostalgiskt tillstånd och lyssnar bara på skivan September of my years. Ol' Blue Eyes sitter och ser tillbaka på sitt liv, basically, och jag tycker att han verkar nöjd med sin insats.

When I was 23, it was a ... very good year? ♥

Jag vet inte om det ligger någon sorts ironi i att jag bygger ett hus, i Great Expectations.

old + brick + mansion = den trevligaste flickrsökningen just nu.

I've got a new job! I'll be working as a librarian. Cataloguing and classifying the entire library of the swedish Equality Ombudsman. Now, let's all hope for a dull summer with dreary weather!

Sminkbord på vift!

Jag säljer mitt sminkbord med tre speglar och tillhörande pall med isblått tyg. Fint vintageskick!

Se annonsen på blocket ♥ såld!

i spent a summer wasting

Juni blåser, literally, bort - och det kunde inte röra mig mindre. Nu komprimerad fotodagbok från diverse promenader och inomhusaktiviteter, inspirerad av M. Jag har packat in mig hos P på Lilla Essingen, en ö där jag verkligen känner att jag kan fungera : den ligger tillräckligt långt från citykärnan för att jag ska slippa lägga press på mig själv att överhuvudtaget besöka den, och den är överbefolkad av svanar (bra för Svanesången!)

Dagarna flyter i varandra på ett sätt som jag potentiellt skulle kunna uppleva som obehagligt, men just nu behöver jag mitt stiltje : vakna till byggarbetarnas hårda borrande, duscha, städa undan litet, gå en kort promenad med en undermålig förevändning, måla i några timmar, äta whatever fetaostpaj jag ätit de senaste dagarna, smsa, läsa om Lissabon, måla mer, gå en längre promenad och hämta upp P från jobbet vid slussen, "kvalitetstid" (som motsats till den kvantitetstid jag endast vill tillbringa med mig själv - jag går exempelvis inte kvalitativa promenader för att tänka igenom saker och ting, det enda jag vill är att röra på mig och tömma mitt brydda huvud, inte heller målandet är särskilt kvalitativt för jag vet verkligen inte om det är vare sig effektivt eller effektfullt, men det spelar ingen roll) etc. Men, jag är, trots allt ...

men mer konkret jag håller på med ett bokomslag (ja, just for fun alltså) som snart kommer upp här, tror att det kan bli hur fint som helst! Även nya trädkronor i Great Expectations (den här tavlan kommer att bli min död/alternativt min pension). Ska även försöka få till ett ep-omslag till Parker.

litet nygamla tillskott i länklistan:

chun eun sil - den enda konsten jag behöver i juni

lysande utsikter - mycket bra dagbok om det privata, politik och kultur

dr. and - underhållande b&i-klyschor

I'm spending a summer wasting, sleeping, painting and following the water by foot. All photos are my own.

[liʒˈboɐ]

Härom natten bläddrade jag i en foto/konst-bok om stil/underkläder/bdsm-light. Mellan några av sidorna i slutet hittade jag ett kuvert innehållandes en rar summa bortglömda pengar. Frågorna är såklart många. Hur inskaffades dessa? Hur kunde jag missplacera dem så? Trodde jag helt enkelt att jag 'var smart', eller visste jag undermedvetet att jag en dag skulle behöva en rent ut sagt grym överraskning? Och hur ska jag någonsin kunna bläddra i en bok igen? Besvikelsen kommer att vara omedelbar och skoningslös.

Förhoppningsvis möjliggör detta att jag kan åka dit där vita slott slukas av högvattnet. Och det finns nog bara en sak som jag tycker mer om att besöka när jag åker utomlands, förutom museibutiker : ocenarium(s?)!  Min acceptansnivå för folk som shoppar på semestern är ungefär lika hög som uma vazante.

Eu espero viajar para Lisboa este Verão!  ♥ 

Bildkällor: Torre de Belém ; Two prostitutes ; moneygami shark