vykort

Det åskar och blixtrar utanför fönstret vid Torsgatan. Jag känner ett visst behov av att skriva av mig, att skicka ett illavarslande vykort. Jag är satt i slag av det plötsliga heltidsarbetets intågande … att hela tiden se till att äta åtminstone någonting var tredje timme, att bära böcker vägande minst ett till två ton sammanlagt per dag, att vara så trött när jag kommer hem att det är ett rent nöje att sitta på balkongen och vänta på att håret ska torka medans samma tanke (valfri) maler i huvudet som ett buddhistiskt mantra, tankarna är klibbigare än värmen, till synes obesvärade drönare.

Jag har äntligen fått bevisa för mig själv att jag har ett ambitiöst sting, och möjlighet att sålla i totalt kaos. Under sex dagar har jag flyttat runt på 10.000 böcker (många riktigt tunga och otympliga, typ Sveriges Författningssamling), ordnat ett provisoriskt system för att hålla isär de cirka 65 olika ämneskategorierna – på golvet, med post-it lappar på. För en utomstående är det kulturrevolutionen all over again, men jag trippar runt bland högarna, viker av runt hörn och håller allt i huvudet.

Ett stort minus än så länge har varit kollega x, som redan första dagen högljutt lät mig få veta att jag minsann inte ska tro att jag är något bara för att jag har en utbildning, att jag är respektlös och inte respekterar x’s auktoritet (även om x inte står över mig i position, och därför inte kan ses som auktoritär). X vänder och vrider på allt jag säger, låter mig inte tala till punkt (om jag ens får möjlighet att öppna munnen), kritiserar mina egna initiativ (vilket är mycket konstigt eftersom jag ska utforma mitt arbetssätt själv enligt anställningsvillkoren). Slutligen har x även försökt avskärma mig från övriga anställda genom att varje gång jag kontaktat någon annan med en fundering, eller bara haft en trevlig konversation om mina arbetsuppgifter, hävda att jag går bakom ryggen på x och väljer att se det som en personlig skymf.

Vid sidan om detta är jobbet allt jag kunde önska. Centralt, trevliga människor, flextid, frihet att strukturera arbetet, etc. Men detta mörka moln på Torsgatan mullrar alltjämt över mig, trots samtal med chef och fack. Jag somnar ofta direkt när jag kommer hem, och har för första gången i mitt liv (ja, typ) oförklarligt ont i magen. Jag hinner nästan inte måla, alls. Inte uttrycka mig. Jag hinner jobba, duscha, äta, städa och titta på Sopranos, krama på P och kanske göra något mer på helgen, även om jag nog helst sover. Jag hinner dock imponerande nog (...) åsidosätta tillräckligt mycket tid för att fundera noggrant över detta, och konstatera hur bortskämt jag är som skickar dessa illavarslande vykort, istället för att bara deal with it – som alla andra. Men faktum är att jag inte känner igen mig själv när jag inte målar.

Just nu målar jag dock så smått på ett nytt, och litet hämningslöst, motiv som förhoppningsvis ska bli ett skivomslag. Politiskt dessutom – vilket är nytt för mig (alltså, inte politik i sig men att försöka illustrera politik, samhällsskeenden, en sorts känslomässig historia av krossade drömmar).

Planen just nu är att måla en massa pojkar. Både små, och större. Kanske tio stycken, eller femton. Hur många pojkar behöver man egentligen?

All work, and no play.