The bargain store is open

Efter en oinspirerad helg kände jag att det var dags för litet flärd, eller åtminstone något som kan misstas för det. Om du gillar något plagg litet extra mycket, klicka här, och lägg ditt bud! ♥

After an uninspiring weekend, I thought it was time to pull the vanity out of the bag. If you see something which makes your heart pump away, visit and put a bid on my new pretty auctions ! Lots of lovely vintage clothing for women.

The Sorrows of an American

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

Efter en veckas lång konflikt av internationell kaliber, en kontinental affär - som Fagerholm skrev, har bacillerna smugit sig på: småfeber, litet ont i halsen, värkande muskler och ett bankande kallt bröst. Ingenting som skulle legitimerat en tummad föräldralapp i mellanstadiegymnastiken, men jobbigt ändå. Så jag väntar ut det i min soffa. Försöker konstruera mitt första hav i "The Seagulls" (se bild, bollarna ska fyllas ut på något vis..). Rycker i Elvis Costello som trots sin fina satans härkomst inte kan tänka sig ställa upp på bild. Bläddrar i den största boken jag äger, eller - det är ju faktiskt tre böcker i en lila låda, Lost Girls av Alan Moore och Melinda Gebbie. Efter att jag tvingat alla jag känner att läsa den (dem) utlyste jag en privat liten tävling, med syfte att se i vilken bok som de flesta ville retirera för att nej nu blev det för mycket. De flesta svarade Bok 2. Jag är magstark, på ont och gott, och svarade såklart Bok 3. Någon annan som läst den?

Kisar sedan mot Babel. Jag sälar mig tveklöst till Team Hustvedt, snarare än Team Austen. När jag ägnade mig åt mina kontinentala affärer tidigt i våras, så sträckläste jag The Sorrows of an American på något café, det kändes viktigt. Nu ikväll pratades det om den stora skandinaviska tystnaden, hennes norska uttryck för empati, New York och immigranter. Men det kändes på något sätt litet för bra. När speakrösten talar om "den djupa fåran i den skandinaviska litt" (citerar ur minnet, kan lika gärna ha varit den djupa fåran i whatever), zoomas en norsk fjord in. Sedan skrattar Hustvedt liksom hysteriskt när hon pratar om "... me and my husband!!!". Hon känns som en person som jag tyvärr inte skulle klicka med, privat. Hm. Det gör såklart att jag gillar henne ännu mer ♥

If you're gonna read only one novel this year: let it be "The Sorrows of an American" by Siri Hustvedt. And if you're gonna sleep in a new bed, let it be the one belonging to Melinda Gebbie, but I personally would avoid Alans.

nightmares for sale

Häromdagen fick jag ett bekymrat mejl från någon sorts 26-åring:

"den masken du bär på fotot är hemsk och har gett mig mardrömmar"

... det blir svårt att toppa detta - att få delta i korrumperandet av mina medmänniskors skönhetssömn! Så, om du vill köpa någonting av mig - med hög risk för mardrömmar - klicka här.

The other day I got a troubled e-mail from some kind of 26 year old, saying "that mask you're wearing on the photo is horrible and has given me nightmares". So - now I'm involved in corrupting the beautysleep of my fellow citizens. Visit and put a bid on my new pretty auctions ! Lots of lovely vintage clothing for women, and some new items (... and watch out for those bad dreams).

1930 ♥ in Sicily, women are more dangerous than shotguns

(klicka för större)

I helgen fyllde Åke ("för han är min soldat, någonstans i Sverige...", så sjöng vi) 30-år, vilket firades av med stor fest i 1930-talets tecken, på en gård med dansbana mitt ute i skogen. Kartor ritades; hemliga uppdrag utfördes; tal hölls; kortfilmer spelades in; danser koreograferades; maffiapistoler avfyrades på italienska; och jag var långt mycket gladare än vad jag ser ut på dessa trötta foton (det var ju trots allt depression) ♥

(klicka för större)

This weekend a sweet friend of mine celebrated his 30s birthday in a townhouse, with an open-air dance-floor, in the middle of the woods. Maps were drawn; secret missions were accomplished; speeches were held; short horrorflicks were recorded; dances were choreographed; mafia-guns were fired in italian; and I was far more happy than what is displayed on these tired photographes (but hey, we're dealing with the Great Depression here..)

"The Seagulls", work in progress...

(klicka för större)

Den senaste veckans sporadiska arbete kommer snart att resultera i "The Seagulls": mina tre damer är nästan färdiga, sedan saknas endast havet och horisonten. Denna är avsparken inför en ny serie målningar, där samtliga motiv relaterar till en dekadent och svävande epok.

(klicka för större)

(klicka för större)

(klicka för större)

The result of the last weeks sporadic efforts: "The Seagulls". My three ladies are almost done, and only the sea and the horizon is left to get down with. This one is meant to be the kick-off for a series of new paintings, which all will relate to a decadent and vague epoch.

Skiss / doodle

(klicka för större)

Skissar inför kommande tavla. Försöker få till känslan av vasst transparent spetstyg. Och hur tecknar man egentligen vatten? (no.1.0 av motiv jag inbillar mig att _man får lära sig_ på konstskola).

Mormor tar tåget till havet

© "Mormor tar tåget till havet", akryl, bläck (116*81 cm)

(klicka för större)

Min mormor föddes i Göteborg och växte delvis upp i en gammal karamellbutik strax bortanför Liseberg, men rycktes därifrån då hon gifte sig med min morfar som kom från Boden – de landade i Laxå, och senare i Örebro, skjutsade runt två döttrar i barnvagnar men köpte inte skridskor åt dem, för det var för dyrt. Morfar var inte hemma ofta, han reste runt mellan Sveriges sågverk och klockade arbetarna, ett arbete som antagligen gjorde honom mindre omtyckt på arbetsplatserna, samt gav honom tinnitus. Mormor var anställd som sekreterare på brandkåren och ville arbeta in i det sista, det är nog främst så jag minns dem – hög arbetsmoral, i ett mörkt hus, med vapen på väggarna och en arg katt som hette Gustaf, som man inte fick klappa. Mormor sa alltid ”jag vill åka till haaavet”, med den påföljande obligatoriska djupa sucken. Med åren blev besöken glesare. Min moster gjorde alla matinköp så att mormor slapp lämna huset, mediciner intogs, den dammiga tv:n stod främst på om kungafamiljen behagat visa sig.

(klicka för större)

Efter att bägge avlidigt kom jag av en händelse över ett album med vykort, samlade av mormors nära släkting i Göteborg. Ett av vykorten var från en av morfars resor till London, vari han skrev att ”[mormor] kunde tyvärr inte följa med. Hon är sjuk”. I efterhand har jag förstått att det var så det brukade vara – min mormor ville bort, hon kunde inte påpeka det nog ofta, ofta med ett sting av skuldbeläggning i rösten, som om det var något som hindrade henne, som hon inte själv kunde påverka. Barnen var utflugna, och litet pengar fanns nog, med tanke på att bägge hade arbetat hårt hela livet, men aldrig spenderat en krona på sig själva.

Vad var det jag skulle komma fram till, vid sidan av denna dåligt hoplappade semi-sorgliga släkthistoria? Min mormor ville ingenting hellre än att återvända till Göteborg. Men hon tog sig inte dit, trots att det rent tekniskt bara handlade om en resa på cirka tre timmar.

(klicka för större)

Så, jag brukar tänka ”nu tar jag tåget till havet”, när jag gör någonting som jag tidigare, medvetet eller omedvetet, varit förhindrad att göra, av mig själv eller andra. Eller nej, det kanske jag inte brukar göra. Men om man väljer mellan att print the truth och print the legend (...)

(klicka för större)

A painting I've made, influenced by my grandmother's unhappy situation: she was born and raised in Gothenburg, and always wanted to move back there after getting married and starting up her family, but sadly she never did. The city of Gothenburg has the most wonderful arcipelago (beats Stockholm's in all areas), hence the title "Grandma, by train, to the sea".