y.a.v.i.s. - javisst!

Två och ett halvt år senare.

Om ingenting outsägligt inträffar, så har de flesta relationer en naturlig avmattning, varpå ett förutsägbart slut kan följa. Man kan växa ifrån, välja bort, rent av rusa iväg, men, jag har alltid skyndat långsamt. Därför är det möjligt att jag ibland blir omsprungen, får grus uppsparkat i ögonen, men idag väljer jag att inte skydda mig bakom handflatorna. "Orka".

Vad talar jag om? Idag avslutas en cirka 10.950 dagar lång relation, en av den konstigaste, mest intima och lärorika, med en kryddig doft med fatkaraktär, inslag av körsbär, lakrits och plommon. Vi skiljs åt onaturligt, genom att jag torkar mig om näsan och lämnar det gula huset mitt i stan där hon inhyst sig.

På senare år har det alltså varit jag och queen B och psykoanalytisk psykoterapi, något som jag inte vill glorifiera: slå upp närmaste historielexikon och du inser ganska snart att den inte kan praktiseras idag, såsom den gjorde då det begav sig. Se exempelvis -> Freud and the Question of Pseudoscience av Frank Cioffi (läs på google books!) är arg, kritisk och underhållande: den första sidan består exempelvis av en lång uppräkning av Freuds egna vetenskapliga synder. Vissa delar av teorin har, trots all rättskaffens kritik (och efter att utan resultat provat flera andra former), hjälpt mig.

Där, på queen B:s kontor - som bara är för kulturkoftigt med silverspräckt hår; liksom täta koftor, lila kjolar och regäla höga stövlar, klumpiga silversmiden; parisboende konstnärsdotterns vävda mattor på väggarna; det faluröda gigantiska skrivbordet; ett hundratal prydliga böcker med ovikta pärmar(en del i interiören!); golfklubborna i den lilla enpersonsbilen ready to go. Så, vad gör då jag här? Nej, just det, jag ska alltså gå därifrån.

Jag smickrar mig själv med att jag, som hennes sista offer innan pensionen lagom till jul, ändå har lärt henne någonting - som hon faktiskt brukar säga - något av det jag tror mig kunna någonting om: alltså om mig, mig, mig, mig, mig, mig, och kanske vissa böcker och tavlor, om trauma, om uppväxt (alla har en, get over yourself!), och litet om Internet och allt mystiskt som kidsen gör här (nej, queen B är inte uppkopplad). Jag glädjer mig själv när jag tänker på hur litet jag har gråtit, och hur jag istället har skrattat bort mina dyra timmar det senaste året.

* * *

- Är denna text en achievement, verkligen?

- ... nej. Svar nej nej nej. Men jag kände verkligen för att romantisera två och ett halvt års limbo, det kan jag väl få göra? Tack! Jag ville verkligen skriva om interiör och jämföra min terapeut med ett dyrt chilenskt vin (när jag googlade för att hitta beskrivningen kunde jag inte drista mig till att söka bland de billiga ens! guldstjärna i kanten, alltså). Det enda jag ville var att skriva om detta viktiga, utan att exponera min egen osäkerhet i tid och otid. Det gick ju, sådär.

* * *

Jag bestämde mig i vilket fall som helst för att fira tillfället med en present (jag och queen B är trots allt redan långt bortom allt vad professionalism vill mena). Det blev Haruki Murakamis Kafka på stranden (2002), med överdådig inslagning värdig vilken inredningsbutik som helst. Den är inte Murakamis bästa, men jag kunde inte låta bli med tanke på huvudkaraktärens oedipala komplex.

Så. Om det var någon som letade efter galenskaper, så är jag f.o.m. nu helt fel person att fråga. Kolla då hellre in Hello Kitty sjukhuset i Taiwan, på Svd:s webbtv. De tar säkert emot.

Ps. "Y.A.V.I.S. - javisst!" Borde jag kanske formgiva en sådan pinbutton till någon sorts psykologexamenfest? Det tåls att tänka på! Se definitionen här, och och fundera över om du ska skratta eller gråta här. Ds.

I believe this to be the end of a beautiful... what now? Today I ended two and a half year of psychoanalysis/ psychotherapy. How will I proceed? By posting pictures of big black squares, or photographs of myself in tarty outfits? Wish me luck! ♥