kom, hjärtans fröjd

Jag känner att jag är en usel illustrationsbloggare. Eller, jag vet inte om jag är en sådan alls.

* * *

Mitt huvud är fyllt till både bredd och höjd, men kanske framför allt djup, av tankar på sysselsättning, försörjning, arbetslivserfarenhet, cv ... alltihop ett uttryck för att jag inte är på långa vägar nöjd med hur saker och ting (alltså hur jag varit begraven i studier och målningar och totalt arbets-, och vad som just nu åtminstone ter sig som 'verklighets-', -befriad) sett ut.

Tanken på att "bara plugga" (50% på papper, men utbildningen förtjänar säkert att man lägger ner mellan 60-70%, även om jag personligen nog sällan lägger ner mer än 30-40%) är olidlig. Även om det skulle betyda att jag plötsligt skulle ha tid att syssla med det jag faktiskt älskar, alla motiv och perspektiv och färger som snurrar i huvudet, yada yada yada - the passion of the Christ! helt enkelt. Det skulle ju tyvärr också resultera i att inte ha någon vidare budget att röra mig med, samt att jag alltmer sällan skulle träffa andra homo sapiens sapiens.

Distansstudier fungerar utmärkt så länge man har ett av följande två 1.sina vänner och anhöriga i närheten 2.en annan sysselsättning vid sidan av (som inte innebär att låsa in sig själv dygnet runt och sniffa akvarell) som erbjuder socialt substitut och en diffus ekonomisk känsla av mening. Just nu lånar jag litet ur både 1 och 2, eftersom jag jobbar tillsammans med en nära vän, men den 1 november är det slut på fågelsången.

Jag har sökt tre jobb, för enkelhetens skull jobb A, B, och C. Jobb A är mitt absoluta drömjobb som jag gladeligen skulle kliva över söta igelkottlik för, men jag är okvalificerad för det och vågar inte möta min egen spegelbild numera - rädd för att projicera det förakt jag uppfunnit i mardrömmar de senaste nätterna som går ut på att någon sorts personaladministrativt ansvarig person massmejlar ut min ansökan till institutionen eftersom han/hon sett humorn i att någon som jag fått för mig att söka ett sådant jobb. Tillstånden det-kommer-helt-enkelt-inte-att-hända och men-det-var-ju-faktiskt-precis-så-jag-fick-mitt-nuvarande-jobb, står i konflikt av palestinska mått. Jobb B ligger på is, eftersom det inte skulle hinnas med under oktober, men jag tycks inte vara helt uträknad där. Det finns många nackdelar med jobb B (plats, uppgifter, befattning etc.) vilka alla suddas ut i och med faktumet att jobb B planerar att låna ut en del av sin personalstyrka att arbeta på KB - så om jag blev anställd, och om jag visar mig tillräckligt ambitiös och övertygande, skulle jobb B kunna generera ett alldeles strålande jobb D. Två för många om, i den meningen. Jobb C slutligen, ett helgjobb, har jag fått. Det verkar trevligt och utvecklande, men finansierar sig inte just.

* * *

Jag funderar på om jag även borde söka mig utanför branchen, den är ju ganska trång. Det känns svårt att söka illustrationsjobb när jag inte har en hemsida som representerar mig ännu. Annikas strålande idé att trycka upp och skicka ut en liten bok med arbetsprover till potentiella arbetsgivare, tåls att tänkas på. Likaså att gå någon slags kurs för att bättra på tekniken, men kanske framför allt för diciplinens skull. Kroki, känner jag spontant. Det kommer om inte annat behövas när jag ska söka till någon konstskola (.....). Om du som läser detta vet om någon jättebra krokikurs som finns i Stockholm, så blir jag jätteglad om du tipsar mig!

Två veckor tills inlämningen till Liljevalchs. Pojkarna måste få en bakgrund, och det kvickt. Men jag har ingen aning av vad de är ute i för väder, vilken sorts mark de står på, och vad de har för kuliss. Klar kylig luft? Oktober? Stenig strand? Raukar i fjärran? Jag vet inte. ♥ ♥ ♥

photographs by fanjason, via flickr.

I feel bad, for not having the time to either draw very much, or maintain the blog as I should. The only thing on my mind right now is trying to get a new job, since the one I have at the moment only last for another month. I can't bare to only study for 50% of my time, and then do the drawing on the other 50% - it probably wouldn't bring in much money, and it would also diminish my "getting out of the apartment"-action, sadly.

Anyway. In two weeks the painting of the boys have to be finished. But I have no idea about what kind of background they should get! Perhaps a luminous chilly air to it? October? A pebbly beach? I feel slightly inspired to put in a couple of raukar, in the horizon.

en kontinental affär

Jättekul för alla som är på Bok & Biblioteksmässan nu. Verkligen. Det gick ju visserligen bussar direkt från högskolan, men nej nej då. Istället får jag återigen putsa och polera minnet av att mitt första hångel någonsin ägde rum där, precis innan den mer aktiva manliga parten skulle hålla ett seminarium om det kapitel han skrivit i en bok. Idag är han manusförfattare och regissör och har antagligen ingen aning om att jag existerar. Thank you, Google-dearest! Det gäller att sätta ribban högt, eller nåt. Pinsamt nog har jag ingen aning om vilka författare som var där det året (2000), och alla jag känner har tröttnat på att varje år se mig med en hungrig terriers ivrighet peka ut de stora rulltrapporna i mässlokalen på tv, det var där! okej? där! Nej, jag ska återgå till att rengöra och försköna minnet. Imorgon ska jag ge Glitterscenen en chans, söka mitt absoluta drömjobb som jag aldrig kommer att få och fundera över hur man presenterar det här med hiv och aids för barn, rent visuellt alltså, och om det verkligen är någonting som jag kan göra.

boa noite!

Bertie Wooster, ett kap

pausfåglar

detaljer

... and then they were twentyfour

(klicka för större!)

Äntligen färdig! Eller åtminstone nästan. Omslaget till sjutummaren "Ingen så blå / Overklighetens folk" av Parker Lewis är färdigt, men själva tavlan kommer att få en bakgrund också.

Releasefesten för hans nya EP och sjutummaren hålls den 18 september på Pluto.

The cover for the vinylsingel "Ingen så blå / Overklighetens folk" by Parker Lewis, is finally finished! Hurray! Now, all I gotta do is paint a background and the actual painting will be a done deal.

kingdom come

Varenda gång jag sätter mig ner för att skriva någonting här så blir det blankt. Jag går promenader, jag jobbar hårt, och mina återstående få timmar av privatliv tillbringas hängande över en målning, där jag försöker mejsla ut detaljer som jag behöver ha omkring mig. Meningarna hänger i luften, men allt jag ser är klockslag, datum, allting som måste bli färdigt - transportsträckan dit är ju viktig och it's all fun and games, men det gäller ju att leverera också.

Tog tag i terminstarten nio dagar efter att den egentligen infann sig, räknade ut att det egentligen krävs åtminstone femton rena "pluggdagar" fram till alla examinerande seminarier, tentor och rapporter men jag har bara avsatt sex eller sju stycken. Känner mig nonchalant, lat, upphetsad.

Läser engelska och norska studier av folkbibliotekens relation till biblioteksanvändarna, som ska analyseras och presenteras och triggar mig själv att bli arg för att överhuvudtaget kunna relatera till det jag läser. Kan inte professionellt formulera det jag är arg på just nu, men tror att det har att göra med institutionens sätt att ta på sig sitt heliga demokratiska uppdrag på morgonen för att sedan solka ner det på vägen till och från jobbet. När man pluggar det som jag pluggar just nu får man läsa hyllmeter med litteratur som handlar om att biblioteket ska vara till för alla, och ofta biter texterna sig frustrerat i läppen för att överträffa varandra i omhuldandet av de "utsatta grupperna" som de påstår sig värna om, med en hetta som överträffar sexet mellan Jason Stackhouse och vem som helst i första säsongen av True Blood. Samtidigt utvecklas bibliotekarierollen långsammare än vad kontinentalplattorna rör på sig.

Det resulterar ofta i en nedsättande ton, och ett offer-fierande av biblioteksanvändaren i texterna. I retoriken beskrivs ungdomen alltför ofta som för många och störande av den heliga tystnaden, de ungas informationssökningsprocess måste övervakas och begränsas, vuxenstudenterna betraktas som tidskrävande, och med (OMG!) "brist på intellektuell kapacitet". De utsatta grupperna tilldelas en retorisk offerstatus som gör att om jag läser en enda text till som drar på sig the holy satinstrumpeband of vi-finns-här-för-att-guida-och-hjälpa-dig-med-hjälp-av-noll-resurser-och-ett-condescending-smile, så kommer jag att ... bang bang!

Bibliotekens demokratiska roll är otroligt viktig. Institutionen fyller en (oumbärlig? jag vet inte riktigt...) funktion i samhället, inte minst som mötesplats (totalt urholkat begrepp som nog borde återerövras, likt horan) för, ja, alla. Men efter att ha läst en mängd texter, som snarare påminner om idealiserande manifest än utsnitt ur verkligheten, upptäcker jag en förvånande och uppnäsig glädje när jag stöter på tankar om bibliotekens nya konsultroll, med en mer marknadsekonomisk terminologi. Tror inte att det är bra om biblioteken fokuserar på exempelvis en maximering av sin profit (vilken?), men att låntagaren betraktas som en kund eller klient och att bibliotekariens arbete betraktas som en erbjuden tjänst snarare än som en "uppoffrande gratishjälp", tror jag skulle rucka på den cementerade retoriken som jag tycker är så äcklig just nu.

Vi lever i en tid (jag vet, man ska akta sig för att någonsin börja en mening så, för man prickar ju sällan rätt) där det tillfälliga nöjet har en klar överrepresentation, i dagsläget är nöjsamma distraktioner lag och tristess är kriminellt. Varför behandlas informationssökningen fortfarande som ett icke-nöje? Varför är vi (nej, inte jag och heller antagligen inte du kära unga snygga smarta roliga kvinna eller man som jag hoppas besöker denna blogg och kanske orkar läsa detta osammanhängande inlägg this far) fortfarande rädda för Internet och för att dataspel faktiskt kan öva upp samarbets- och organisationsförmågan oss en individ? Och varför möter jag aldrig någon på ett bibliotek? Är det jag som är dålig på att assimilera mig in i den fantastiska mötesplatsen? Är jag rädd, eller bara ointresserad, eller har jag kanske bara överlag svårt för att möta någon alls? Och varför får jag en liten hård klump i bröstet av att skriva detta, eftersom jag innerst inne kommer ihåg när Sofie, åtta år gammal, konkade hem en massa semipedagogiska Lär Dig Franska-böcker från statsbiblioteket i tron om att jag faktiskt kunde lära mig ett språk själv, alla de där fantastiska gamla anatomiböckerna, klassikerna, de få snaskiga flickböckerna som de gick med på att köpa in, etc. Jag pratade med en bibliotekarie, som var kanske 50-60 år gammal, som med en något lysten blick illmarigt berättade att de unga tjejerna stal Twilightböckerna (jag vet, kanske inte helt okej att göra) och att de skulle köpa in jättemånga exemplar till eftersom de antagligen också skulle bli stulna. Matilda, kom tillbaka, allt är förlåtet. Kanske.

Okej: slutkläm på denna fundering som jag ännu inte kommit fram till var jag står i: tydligen så ringas användargruppen som "don't lay any claims themselves" in som en utsatt grupp i svensk bibliotekspress. Det tyckte jag var kul!

Anyhooo... I denna tid av högskolestress, jobbstress och konststress, så har min ikea-prydnadskudde-katt med våldsam kraft slitits ur händerna på mina stackars föräldrar. Hon är numera en storstadskatt.

Under flera veckor så kollade jag in en gammal naturvetenskaplig skolplansch som hängde i fönstret i en antikaffär med alldeles för svåra öppettider för mitt flexschema. Den föreställde det manliga könsorganet, i genomskärning - och var väldigt mekanisk och jugend i fina blekgröna och havsblå nyanser. Men när jag tillslut lyckades ta mig in så var både den och skolplanschen med livmodern såld. Blev ledsen, och köpte istället en föreställande en Grönlandsval. Den är fin, men trasig och fuktskadad. En skön allegori över världstillståndet, tycker jag.

Eftersom lägenhetens alla möbler oftast står ihopackade i mitten av rummet, pga byggjobbare som reparerar en stor fuktskada från i påskas, och målare som målar alla fönster, och att elen inte fungerat (har varit till 80% strömlös denna vecka) har jag suttit och målat på tavlan i ljuset från stearin. Romantiskt? Skitjobbigt!

Har påbörjat garnnystanen.

Har shoppat en underbar vårkappa från en gammal Minimarketkollektion i en källare med en massa gängliga tjejer med långt hår, som jag kände mig rädd för. Det blev två höstklänningar också. Jag väljer att betrakta det som en extremsport som jag ska ägna mig åt så sällan som möjligt.

Rubriken är från det fantastiska avsnittet, som jag sett hur många gånger som helst, i andra säsongen av Big Love,

där Bill ligger jättemycket med Margene men inte med Nicolette, och Roman blir skjuten till toner av Bob Dylan.