pausfåglar

detaljer

... and then they were twentyfour

(klicka för större!)

Äntligen färdig! Eller åtminstone nästan. Omslaget till sjutummaren "Ingen så blå / Overklighetens folk" av Parker Lewis är färdigt, men själva tavlan kommer att få en bakgrund också.

Releasefesten för hans nya EP och sjutummaren hålls den 18 september på Pluto.

The cover for the vinylsingel "Ingen så blå / Overklighetens folk" by Parker Lewis, is finally finished! Hurray! Now, all I gotta do is paint a background and the actual painting will be a done deal.

kingdom come

Varenda gång jag sätter mig ner för att skriva någonting här så blir det blankt. Jag går promenader, jag jobbar hårt, och mina återstående få timmar av privatliv tillbringas hängande över en målning, där jag försöker mejsla ut detaljer som jag behöver ha omkring mig. Meningarna hänger i luften, men allt jag ser är klockslag, datum, allting som måste bli färdigt - transportsträckan dit är ju viktig och it's all fun and games, men det gäller ju att leverera också.

Tog tag i terminstarten nio dagar efter att den egentligen infann sig, räknade ut att det egentligen krävs åtminstone femton rena "pluggdagar" fram till alla examinerande seminarier, tentor och rapporter men jag har bara avsatt sex eller sju stycken. Känner mig nonchalant, lat, upphetsad.

Läser engelska och norska studier av folkbibliotekens relation till biblioteksanvändarna, som ska analyseras och presenteras och triggar mig själv att bli arg för att överhuvudtaget kunna relatera till det jag läser. Kan inte professionellt formulera det jag är arg på just nu, men tror att det har att göra med institutionens sätt att ta på sig sitt heliga demokratiska uppdrag på morgonen för att sedan solka ner det på vägen till och från jobbet. När man pluggar det som jag pluggar just nu får man läsa hyllmeter med litteratur som handlar om att biblioteket ska vara till för alla, och ofta biter texterna sig frustrerat i läppen för att överträffa varandra i omhuldandet av de "utsatta grupperna" som de påstår sig värna om, med en hetta som överträffar sexet mellan Jason Stackhouse och vem som helst i första säsongen av True Blood. Samtidigt utvecklas bibliotekarierollen långsammare än vad kontinentalplattorna rör på sig.

Det resulterar ofta i en nedsättande ton, och ett offer-fierande av biblioteksanvändaren i texterna. I retoriken beskrivs ungdomen alltför ofta som för många och störande av den heliga tystnaden, de ungas informationssökningsprocess måste övervakas och begränsas, vuxenstudenterna betraktas som tidskrävande, och med (OMG!) "brist på intellektuell kapacitet". De utsatta grupperna tilldelas en retorisk offerstatus som gör att om jag läser en enda text till som drar på sig the holy satinstrumpeband of vi-finns-här-för-att-guida-och-hjälpa-dig-med-hjälp-av-noll-resurser-och-ett-condescending-smile, så kommer jag att ... bang bang!

Bibliotekens demokratiska roll är otroligt viktig. Institutionen fyller en (oumbärlig? jag vet inte riktigt...) funktion i samhället, inte minst som mötesplats (totalt urholkat begrepp som nog borde återerövras, likt horan) för, ja, alla. Men efter att ha läst en mängd texter, som snarare påminner om idealiserande manifest än utsnitt ur verkligheten, upptäcker jag en förvånande och uppnäsig glädje när jag stöter på tankar om bibliotekens nya konsultroll, med en mer marknadsekonomisk terminologi. Tror inte att det är bra om biblioteken fokuserar på exempelvis en maximering av sin profit (vilken?), men att låntagaren betraktas som en kund eller klient och att bibliotekariens arbete betraktas som en erbjuden tjänst snarare än som en "uppoffrande gratishjälp", tror jag skulle rucka på den cementerade retoriken som jag tycker är så äcklig just nu.

Vi lever i en tid (jag vet, man ska akta sig för att någonsin börja en mening så, för man prickar ju sällan rätt) där det tillfälliga nöjet har en klar överrepresentation, i dagsläget är nöjsamma distraktioner lag och tristess är kriminellt. Varför behandlas informationssökningen fortfarande som ett icke-nöje? Varför är vi (nej, inte jag och heller antagligen inte du kära unga snygga smarta roliga kvinna eller man som jag hoppas besöker denna blogg och kanske orkar läsa detta osammanhängande inlägg this far) fortfarande rädda för Internet och för att dataspel faktiskt kan öva upp samarbets- och organisationsförmågan oss en individ? Och varför möter jag aldrig någon på ett bibliotek? Är det jag som är dålig på att assimilera mig in i den fantastiska mötesplatsen? Är jag rädd, eller bara ointresserad, eller har jag kanske bara överlag svårt för att möta någon alls? Och varför får jag en liten hård klump i bröstet av att skriva detta, eftersom jag innerst inne kommer ihåg när Sofie, åtta år gammal, konkade hem en massa semipedagogiska Lär Dig Franska-böcker från statsbiblioteket i tron om att jag faktiskt kunde lära mig ett språk själv, alla de där fantastiska gamla anatomiböckerna, klassikerna, de få snaskiga flickböckerna som de gick med på att köpa in, etc. Jag pratade med en bibliotekarie, som var kanske 50-60 år gammal, som med en något lysten blick illmarigt berättade att de unga tjejerna stal Twilightböckerna (jag vet, kanske inte helt okej att göra) och att de skulle köpa in jättemånga exemplar till eftersom de antagligen också skulle bli stulna. Matilda, kom tillbaka, allt är förlåtet. Kanske.

Okej: slutkläm på denna fundering som jag ännu inte kommit fram till var jag står i: tydligen så ringas användargruppen som "don't lay any claims themselves" in som en utsatt grupp i svensk bibliotekspress. Det tyckte jag var kul!

Anyhooo... I denna tid av högskolestress, jobbstress och konststress, så har min ikea-prydnadskudde-katt med våldsam kraft slitits ur händerna på mina stackars föräldrar. Hon är numera en storstadskatt.

Under flera veckor så kollade jag in en gammal naturvetenskaplig skolplansch som hängde i fönstret i en antikaffär med alldeles för svåra öppettider för mitt flexschema. Den föreställde det manliga könsorganet, i genomskärning - och var väldigt mekanisk och jugend i fina blekgröna och havsblå nyanser. Men när jag tillslut lyckades ta mig in så var både den och skolplanschen med livmodern såld. Blev ledsen, och köpte istället en föreställande en Grönlandsval. Den är fin, men trasig och fuktskadad. En skön allegori över världstillståndet, tycker jag.

Eftersom lägenhetens alla möbler oftast står ihopackade i mitten av rummet, pga byggjobbare som reparerar en stor fuktskada från i påskas, och målare som målar alla fönster, och att elen inte fungerat (har varit till 80% strömlös denna vecka) har jag suttit och målat på tavlan i ljuset från stearin. Romantiskt? Skitjobbigt!

Har påbörjat garnnystanen.

Har shoppat en underbar vårkappa från en gammal Minimarketkollektion i en källare med en massa gängliga tjejer med långt hår, som jag kände mig rädd för. Det blev två höstklänningar också. Jag väljer att betrakta det som en extremsport som jag ska ägna mig åt så sällan som möjligt.

Rubriken är från det fantastiska avsnittet, som jag sett hur många gånger som helst, i andra säsongen av Big Love,

där Bill ligger jättemycket med Margene men inte med Nicolette, och Roman blir skjuten till toner av Bob Dylan.

akvarellpojkar

Tack för peppet angående Liljevalchs, det värmer. Och nu är det inte många pojkar kvar att måla, tänkte ge dem en karg landskapsbakgrund också någon gång i september.

Jag och P pratar nästan varje dag om detta att sätta upp nästintill omöjliga mål för sig själv, något som jag känner börjar anta en diffus men reell form. Ett kanske mindre omöjligt mål för mig har varit att bli bättre på att hantera akvarellen, samt att måla personer av det manliga könet. Tidigare tycker jag bara att jag använt akvarell för att täcka en yta, istället för vilken annan färg som helst bara för att det är vattenbaserat och ja... billigt, helt enkelt. Men i och med arbetet med The Little Knitters så har jag börjat förstå hur färgen fungerar. Jag har dessutom fått en ny taste in men! Alla ídéer till framtida motiv innehåller för tillfället män och pojkar. Är så glad att alla faktiskt fått relativt egna ansiktsuttryck och att de trots blandningen av kläder (från 80-tals träningsjackor med typ glansigt foder till grova stickade koftor till frack till sjömanskostym) inte viker av alltför mycket från varandra.

Nu, helg. Jag ska försöka mig på rollen som homecomingqueen.

Palácio Nacional da Pena

Om någon som läser det här reser till Lissabon i framtiden så vill jag tipsa dig om att åka därifrån, åtminstone för en dag eller två och besöka den lilla staden Sintra, med anor från 1100-talet och upptagen på UNESCO:s världsarvslista. I området återfinns såväl Sintra-Cascais naturreservat som Serra De Sintra, bergskedjan. På toppen av berget ligger det fantastiska nationalpalatset inspirerat av den europeiska romantiken, gotiken och den moriska stilen, med rosa, gul och blå fasad (se: Disney), toppiga torn och mycket mosaik.

"I must just observe that the village of Cintra in Estremadura is the most beautiful in the world"

skrev Lord Byron till sin vän Francis Hodgson, 1809

En mindre glad havsgud prydde ingången till borggården.


Det tog ganska lång tid att ta sig dit, en resa som bland annat inkluderade en hissnande bussresa på serpentinvägar genom reservatet - snabbt och högt. Parken anlades ungefär samtidigt som palatset, av kung Ferdinand II, som tydligen hade smak för det exotiska för skogen kryllar av nationaliteter: nordamerikansk sekvoja, ädelcypress (I love cypresser, borde ta och måla en tavla av dem någon dag!), magnolia, cederträd, kinesiskt tempelträd, japansk kryptomeria (fin!), ormbunkar och trädormbunkar från Australien och Nya Zeeland. Det fanns en labyrint också! Och små överraskningar i skogen, som statyer av pojkar med kikare, "ducktowers" i vattendragen och en drottningtron mitt inne i skogen.

Kan inte minnas att jag någonsin tidigare fått svindel av att titta in i en skog, but now I have!

Innan vi åkte fotograferade Philip utsikten för att eventuellt trycka ett panorama av. Ja! Ja! Ja!

The last photographs from my trip to Lisbon, showing my trip to the small village Sintra and it's glorious surroundings: a naturereserve, mountainrange and the Pena National Palace. Visit it! Seriously.

Oceanário de Lisboa

Lissabons oceanarium ligger beläget i Parque das Nações, utställningsplatsen för Expo'98 vilket sannerligen märks på de fantastiskt (eh!) kliniska och stilrena omgivningarna. Att promenera i området kändes som att befinna sig inuti en arkitekturmodell i småskala, eller ett gigantiskt open-air-apotek, eller en gipsdröm, eller eller eller ...

Lunne! Pingu!

Fisken med många namn: klumpfisk, månfisk, swimming head, ensamhuvud, Mola mola - är absolut oceanariets huvud(!)attraktion. Det mer officiella namnet solfisk kommer av fiskens vana att vid lugnt väder ligga på sidan i ytan, ofta med fenorna lättjefullt viftande i luften - OMG! ♥

Fisken blir i snitt 1.8 meter lång, och väger ungefär 1 ton, dock har individer upp till 3.3 meter länga och 2.300 kg påträffats. Spännande fakta är att deras fortplantning ännu är i stort sett okänd.

Det var väldigt intressant att få se en solfisk så nära, de verkar väldigt fridfulla (eller ja, åtminstone hindrade av kroppshyddan till att göra några vidare hyss), och de få gånger som jag inte såg den i profil tycktes den runda svarta munnen kunna sluka hela världen. Tydligen (ja, surprise) trivs de dåligt i fångenskap, och växer väldigt dåligt. Eftersom den har svårt att manövrera sin stora kropp kolliderar den ofta med tankens väggar, och har svårt att hävda sig över mindre och mer aggressiva fiskar vid utfodringen (hemskt!), och därför behöver den ibland handmatas (men gulligt!).

Lissabons oceanarium är det största i Europa, och näst största i världen. Jag har även besökt Cine Aqua (beläget under Jardin de Trocadéro) i Paris, en dag när det romantiskt nog åskade och blixtrade över eiffeltornet, också det ett jättebra akvarium som jag uppfattade som nästan lika stort som Lissabons.

PS! Museishoppen var en stor besvikelse. DS!

More photographs from my trip to Lisbon, this time from the Oceanarium - the largest in Europe, and the second largest in the world (The Marine Life Park at Sentosa, Singapore, is the largest one).