kingdom come

Varenda gång jag sätter mig ner för att skriva någonting här så blir det blankt. Jag går promenader, jag jobbar hårt, och mina återstående få timmar av privatliv tillbringas hängande över en målning, där jag försöker mejsla ut detaljer som jag behöver ha omkring mig. Meningarna hänger i luften, men allt jag ser är klockslag, datum, allting som måste bli färdigt - transportsträckan dit är ju viktig och it's all fun and games, men det gäller ju att leverera också.

Tog tag i terminstarten nio dagar efter att den egentligen infann sig, räknade ut att det egentligen krävs åtminstone femton rena "pluggdagar" fram till alla examinerande seminarier, tentor och rapporter men jag har bara avsatt sex eller sju stycken. Känner mig nonchalant, lat, upphetsad.

Läser engelska och norska studier av folkbibliotekens relation till biblioteksanvändarna, som ska analyseras och presenteras och triggar mig själv att bli arg för att överhuvudtaget kunna relatera till det jag läser. Kan inte professionellt formulera det jag är arg på just nu, men tror att det har att göra med institutionens sätt att ta på sig sitt heliga demokratiska uppdrag på morgonen för att sedan solka ner det på vägen till och från jobbet. När man pluggar det som jag pluggar just nu får man läsa hyllmeter med litteratur som handlar om att biblioteket ska vara till för alla, och ofta biter texterna sig frustrerat i läppen för att överträffa varandra i omhuldandet av de "utsatta grupperna" som de påstår sig värna om, med en hetta som överträffar sexet mellan Jason Stackhouse och vem som helst i första säsongen av True Blood. Samtidigt utvecklas bibliotekarierollen långsammare än vad kontinentalplattorna rör på sig.

Det resulterar ofta i en nedsättande ton, och ett offer-fierande av biblioteksanvändaren i texterna. I retoriken beskrivs ungdomen alltför ofta som för många och störande av den heliga tystnaden, de ungas informationssökningsprocess måste övervakas och begränsas, vuxenstudenterna betraktas som tidskrävande, och med (OMG!) "brist på intellektuell kapacitet". De utsatta grupperna tilldelas en retorisk offerstatus som gör att om jag läser en enda text till som drar på sig the holy satinstrumpeband of vi-finns-här-för-att-guida-och-hjälpa-dig-med-hjälp-av-noll-resurser-och-ett-condescending-smile, så kommer jag att ... bang bang!

Bibliotekens demokratiska roll är otroligt viktig. Institutionen fyller en (oumbärlig? jag vet inte riktigt...) funktion i samhället, inte minst som mötesplats (totalt urholkat begrepp som nog borde återerövras, likt horan) för, ja, alla. Men efter att ha läst en mängd texter, som snarare påminner om idealiserande manifest än utsnitt ur verkligheten, upptäcker jag en förvånande och uppnäsig glädje när jag stöter på tankar om bibliotekens nya konsultroll, med en mer marknadsekonomisk terminologi. Tror inte att det är bra om biblioteken fokuserar på exempelvis en maximering av sin profit (vilken?), men att låntagaren betraktas som en kund eller klient och att bibliotekariens arbete betraktas som en erbjuden tjänst snarare än som en "uppoffrande gratishjälp", tror jag skulle rucka på den cementerade retoriken som jag tycker är så äcklig just nu.

Vi lever i en tid (jag vet, man ska akta sig för att någonsin börja en mening så, för man prickar ju sällan rätt) där det tillfälliga nöjet har en klar överrepresentation, i dagsläget är nöjsamma distraktioner lag och tristess är kriminellt. Varför behandlas informationssökningen fortfarande som ett icke-nöje? Varför är vi (nej, inte jag och heller antagligen inte du kära unga snygga smarta roliga kvinna eller man som jag hoppas besöker denna blogg och kanske orkar läsa detta osammanhängande inlägg this far) fortfarande rädda för Internet och för att dataspel faktiskt kan öva upp samarbets- och organisationsförmågan oss en individ? Och varför möter jag aldrig någon på ett bibliotek? Är det jag som är dålig på att assimilera mig in i den fantastiska mötesplatsen? Är jag rädd, eller bara ointresserad, eller har jag kanske bara överlag svårt för att möta någon alls? Och varför får jag en liten hård klump i bröstet av att skriva detta, eftersom jag innerst inne kommer ihåg när Sofie, åtta år gammal, konkade hem en massa semipedagogiska Lär Dig Franska-böcker från statsbiblioteket i tron om att jag faktiskt kunde lära mig ett språk själv, alla de där fantastiska gamla anatomiböckerna, klassikerna, de få snaskiga flickböckerna som de gick med på att köpa in, etc. Jag pratade med en bibliotekarie, som var kanske 50-60 år gammal, som med en något lysten blick illmarigt berättade att de unga tjejerna stal Twilightböckerna (jag vet, kanske inte helt okej att göra) och att de skulle köpa in jättemånga exemplar till eftersom de antagligen också skulle bli stulna. Matilda, kom tillbaka, allt är förlåtet. Kanske.

Okej: slutkläm på denna fundering som jag ännu inte kommit fram till var jag står i: tydligen så ringas användargruppen som "don't lay any claims themselves" in som en utsatt grupp i svensk bibliotekspress. Det tyckte jag var kul!

Anyhooo... I denna tid av högskolestress, jobbstress och konststress, så har min ikea-prydnadskudde-katt med våldsam kraft slitits ur händerna på mina stackars föräldrar. Hon är numera en storstadskatt.

Under flera veckor så kollade jag in en gammal naturvetenskaplig skolplansch som hängde i fönstret i en antikaffär med alldeles för svåra öppettider för mitt flexschema. Den föreställde det manliga könsorganet, i genomskärning - och var väldigt mekanisk och jugend i fina blekgröna och havsblå nyanser. Men när jag tillslut lyckades ta mig in så var både den och skolplanschen med livmodern såld. Blev ledsen, och köpte istället en föreställande en Grönlandsval. Den är fin, men trasig och fuktskadad. En skön allegori över världstillståndet, tycker jag.

Eftersom lägenhetens alla möbler oftast står ihopackade i mitten av rummet, pga byggjobbare som reparerar en stor fuktskada från i påskas, och målare som målar alla fönster, och att elen inte fungerat (har varit till 80% strömlös denna vecka) har jag suttit och målat på tavlan i ljuset från stearin. Romantiskt? Skitjobbigt!

Har påbörjat garnnystanen.

Har shoppat en underbar vårkappa från en gammal Minimarketkollektion i en källare med en massa gängliga tjejer med långt hår, som jag kände mig rädd för. Det blev två höstklänningar också. Jag väljer att betrakta det som en extremsport som jag ska ägna mig åt så sällan som möjligt.

Rubriken är från det fantastiska avsnittet, som jag sett hur många gånger som helst, i andra säsongen av Big Love,

där Bill ligger jättemycket med Margene men inte med Nicolette, och Roman blir skjuten till toner av Bob Dylan.