När jag flyttade hemifrån vid sjutton års ålder med andan i halsen målade en vän till mig en tavla som hette "Home is to be safe, safe is to be home", som känns särskilt relevant nu i dagarna eftersom jag har flyttat och upplever den högst oroande men även magiska känslan av att inte veta var jag bor riktigt. Eller, jag vet ju var mina saker är och förhoppningsvis var jag befinner mig för stunden, men det är sällan samma sak som att bo någonstans, in my mind. För ett par dagar sedan var paret som ska överta lägenheten på besök, de var glada och litet blyga och typ socionom meets skatare, avec katt (läs. good people!). Till en början kände jag mig cynisk, typ "ja, lycka till, jag ger er tre år, kanske hela fyra..." (mest eftersom det var så det gick för mig/oss), men ilsknade sedan till: vad är det för fel på det då? Vad är det för fel på tre år, kanske fyra, tillsammans för den socionom som svärmat sig blind för någon sorts skatare, och som dessutom har katt? Inget särskilt, förutom ett visst mått av eventuell stagnation - en mycket negativ aspekt som får ställas i relation till mängden stuckatur i lägenheten.
Något av det absolut jobbigaste med att gå från att sprida ut sina ägodelar på 85 alldeles för vuxna kvm, till att förvara dem på ca 1,5 m3, var att ta ställning till vilka litterära titlar som får följa med. Får fortfarande svindel när jag tänker på den eftermiddagen.
Hela familjen samlad, i spridd ordning! Pappa - barn - mamma : en kombination dömd att misslyckas.
Ja, och så titeln då. Kom och se: Daniel Craig, naken! (... ordningen i världen är härmed återställd).
3 kommentarer:
det kändes som du beskreb min familj.. jag som socionom (snart) och kärleken som skatare, den sötaste. fint hem du har (hade)!
underbara bilder, där hade jag velat bo
ina - Det låter som en underbar liten familj du har! <3
fanny - Tack, söta du!
Skicka en kommentar