Jane Fairfax och förlåtelsens träd

Olivia Williams som miss Stubbs

Jag har älskat Olivia Williams enda sedan jag såg hennes fantastiska porträtt av Jane Fairfax i tv-filmatiseringen av Jane Austens Emma från 1996. Hon gör den bästa Fairfax:en, tror att jag har sett nästan alla, eftersom Emma var den första "vuxenromanen" jag läste, då dock med Gwyneth Paltrow på omslaget (tv-filmen och Hollywood-versionen av Emma kom ut samma år) vilket när jag var tio år gammal upplevdes som hemskt förvirrande. Så sval och hård (alltså: Olivia, även om Gwyneth väl lystrar till exakt samma  attribut, dock inte på samma lätt rubbade sätt, hon är så tråkig). När får jag se henne som underbara Jeanne Tripplehorns djupt religiösa enäggstvilling i lika underbara Big Love? I vilket fall. Nu visar sig plötsligt Olivia i skepnad av strama men kärleksfulla lärarinnan i engelsk litteratur: miss Stubbs, i nya filmen An Education.

Vid det här laget vet väl alla vad den filmen handlar om, och att miljöerna och kläderna är jättefina, blabla etc. etc. När huvudpersonen, Jenny Mellor stiftat tillräckligt mycket bekantskap med den äldre, flärdfulle David Goldman och hans vänner Danny och Helen, får hon följa med på sitt livs första konstauktion. Väl på plats bjuder hon på "The Tree of Forgiveness" (1882) av Sir Edward Coley Burne-Jones, som inspirerades av den prerafaelitiska konstnärsgruppen som det ju surrade så hårt om i våras. Idag ingår tavlan tydligen i samlingarna på Lady Lever, ett av Liverpools nationalmuseum:

"After the conquest of Troy, Demophoön stayed at the Thracian court where Phyllis, the king’s daughter, fell in love with him. They agreed to marry but he had first to return to Attica. He delayed there so long that Phyllis doubted he would ever return and killed herself. The gods turned her into an almond tree which here the penitent Demophoön is embracing, to find the tree suddenly blossoming and Phyllis reappearing to him. As so often with Burne-Jones, violent sexual passions — love, betrayal, remorse and forgiveness — are visualised within the context of myth and within an abstract linear design of great sophistication. This greatly enhances the expressive power of the story’s climax."

Anyhow! I filmscenen klubbas tavlan till den unga Jenny för 200 guineas - vilket är ungefär £210, dvs.  ungefär 2500 svenska kronor. (I nästföljande scen framhåller Dennis att "just a couple of yours ago you could've picked one of 'em up for fifty quid"). På 1960-talet kunde man köpa en begagnad bil för ungefär den summan, om den genomsnittlige medborgaren investerade hela sin lön, efter skatt, efter kanske fyra-fem månaders arbete. Om jag hade varit Jenny och befunnit mig på samma auktion idag och klubbat hem tavlan till ungefär samma pris, och man tar hänsyn till en grymt tveksamt uträknad inflation (jag vet, inflationen går ju aldrig i en rät linje) men inte till ändrade skatteförhållanden eller ett stigande värde efter konstnärens död, så hade den blivit min för ungefär 50.000 kronor. Mycket roligt, åtminstone när man sitter och räknar på sådant sent på annandagen under inflytande av ett tiotal clementiner.


I övrigt var filmen söt, stundtals förutsägbar men ibland riktigt bra. De rika och vackra kan inte tänka sig något värre än att lyfta en bok eller att vara ärliga, och Jenny trillar nästan i fällan men rätar på ryggen mot slutet. Ordningen i djungeln är återställd. Det finns en sak som jag får konsekvent ångest av att se på film: när en karaktärs hemförhållanden framställs som torftiga och meningslösa i relation till en plötsligt påkommen lyx, när föräldrar förödmjukas. Det gör alltid, alltid ondast av någon anledning som jag med tanke på tiden på året tänker sluta fundera över right about now.