lysande utsikter

Jag åkte på blixtvisit till Stockholm, med finaste sällskapet på vernissagen av Prerafaeliterna på Nationalmuseum. Vet inte vad jag ska skriva om det riktigt, förutom att jag kände mig varmare, gladare och mer hänförd, inspirerad och omtyckt, än på länge. Roligt att det var en så pass stor samling, många väldisponerade rum, mycket att prata om, osv. Se den, för Guds skull!

Sedan blev jag bjuden på mat och sprit på Allmänna Galleriet 925, och jag kände mig som ett allmogeskåp i min blåblommiga klänning med mascara i hela ansiktet utblandat med blötsnön, bland alla potatissäckar till svensk design och deras diverse hårda pager. Ett band iklädda fäktningsdräkt/mask spelade någonting lågmält och klädde av sig nakna och tog på varandra och hånglade. Alltså... jag är inte rätt person att fråga om graden av pretentiöshet, tycker ofta att det är svårt att bli särskilt upphetsad (hallå! i ordets rätta bemärkelse, om jag får be) av sådant som väl ändå ska anses som provocerande. Saker som jag blir upphetsad av: att skugga med handen över 1800-talsskisser och titta på fina linjer, titta på hur man (kan) målar vågbrus och halmstrån och sten. Samtidigt vore det löjligt att inte erkänna att det känns ganska kul/konstigt att ha tittat på nakna människor samtidigt som jag äter. Det skulle jag kunna checka av från min lista, om jag haft någon.



Min tavla har stagnerat något, eftersom jag inte har tålamod att måla kläderna på flickorna i förgrunden. Har känt mig uppmuntrad av några av de fina läsarna av Svanesången att prata om processerna - eller, jag tycker att det är väldigt kul att göra det, i alla fall. Jag älskar programförklaringar, av alla de slag, btw! Nästan lika mycket som jag tycker om museishoppar och ja, fina linjer, I guess.

1. Jag har tänkt döpa den till "Great Expectations".
2. Motivet började med en tanke jag hade om två unga kvinnor som är precis i den där åldern när det inte finns så mycket att göra, de är sammansvetsade och har lovat varandra att vara bästa vänner för alltid, trots allt de nog bägge vet att det inte kommer att bli så.
3. I den rena och skära tristessen klär de sig i de finaste kläderna de kan hitta hemma på vinden, och vandrar runt kvarteret i flera timmar och försöker se ut som att de är på väg någonstans. Tillslut blir de så trötta att de tar av sig skorna. Eventuellt har en vinthund hunnit i fatt dem, på vägen.
4. Ett hus tornar upp sig framför dem. En ganska speciell man står på verandan.
5. På himlen tornar ett antal militära zeppelinare (hur ser en militär zeppelinare ut, någon? jag funderar på att hitta på en egen, nazi-liknande symbol och typ, litet kamoflagefärg. ganska konstigt att kamouflera sig mot himlen, i och för sig), upp sig.
5. Årstid: vår - såklart!

Motiv tenderar ju att skifta både form och betydelse. Men just nu känns det som att jag vill bearbeta någonting som handlar om förändringar: man (de/jag) gör sig upptagen med att vara sammansvetsad med det välbekanta och trygga, broderar en storartad kotym kring sin person och allt man känner till, sedan kommer kriget/förändringen, och då måste det vara en lysande utsikt.

// fotona är mina, jag hänger bara på Flickr i förebyggande syfte //

I’m changing up my expectations.

I've been to the vernissage of the Prerafaelites at the swedish Nationalmuseum - it was brilliant! I haven't felt so warm, happy, captivated, inspired and cared for, in a long time. Also - I'm working on my new painting "Great Expectations". I think it's going to be quite good, if I just can pull myself together regarding the fashion of the prominent figures. By all means - stay tuned! ♥