Brittisk fältrapport

Med ett fy bubblan, ett spår av helvete också och några tvehornade djävlar, över att plötsligt möta den -18 gradiga kylan, återvänder jag från London, där alla (märk väl att jag är som en häst med skygglappar när jag går på stan, alltså med väldigt begränsad projektion) tjejer hade på sig ballerinaskor/pumps utan strumpor, kofta istället för jacka och med en långhårig kille med typiskt ”pojkvänsutseende” på armen: Ett för övrigt utmärkt kriterium när man ska återge utseendet på någon kan vara att säga att ”han ser ut som en… ja, en pojkvän helt enkelt”, och då vet hela sällskapet (eller, jag sällskapar oftast inte i sällskap, utan gärna med en person i taget) att man syftar på en kille som ser ut, och beter sig ungefär såhär och såhär, eller kanske såhär och såhär. Note to self: måste skriva en komplett tv-series-boyfriends-we-love-to-hate-lista, för att rensa luften, snart.

I utkanten av Kensington Gardens såg jag ett träd på håll som påminde om ett körsbärsträd på väg att blomma. Det kan väl inte vara rätt? Jordbävningar i Skåne, bara ben i London, körsbärsblom i januari… and the story continues.

1.0 Jag köper fina, oumbärliga ytterkläder

Tycker alltid att det är lika bra att köpa någonting, gärna vad som helst, så snabbt som möjligt, och skaka av sig den där oroliga känslan att tänk om resan inte blir så himla bra i slutänden så har jag ju åtminstone köpt det här och det här, som ju var så fint. Det Här och det Här bör gärna vara saker som inte går att köpa någon annanstans än just Där, eller som åtminstone hade fallit på mållinjen p.g.a. för dyr frakt. Annars dröjer trygghetskänslan på sig.

Jag köpte bland annat en onödig vårkappa, i en svårdefinierbar grön (skulle på avstånd kunna anklagas för att tillhöra den bespottade familjen petroluim, men enligt etiketten heter den "sage") färg, med söt krage och jobbigt tyllfoder som snarast ska klippas bort...

... även en hemskt onödig vårkavaj i bomull slank ned, men materialet ser snarare ut som denim. Sedan kunde jag andas ut, the damage was done.

Skålade gott nytt på gamla Leedsklubben Sexbeat i Shoreditch. Alla var häftiga och uppklädda med fjädrar i håret och korsetter och röda naglar och glitter och höga klackar och hattar - bägge slog i taket, och jag bejakade min inre grå mus. Ingen kastade förstulna blickar på den ”erotik” som projicerades på väggarna, så himla duktigt gjort! (...) Åkte tillbaka till hotellet tidigt och läste om Markus Zusaks boktjuv.

Samma natt krossades någon av ett tunnelbanetåg i närheten av min station, så det mesta vad gäller transport var helt ur slag de följande dagarna. På skylten vid avspärningarna stod textat "Due to person under a train the service is closed... etc" Associationer? Min var ungefär your average äventyrsfilm - hjälten svingar sig under tåget och griper tag i (...diamanten? drottningens kidnappade knähund? statsnyckeln?) i sista sekunden - hjältens stålmuskler lämnar ett djupt avtryck i marken - varpå stationen måste spärras av för reparationer. Total förnekelse från min sida, alltså. Säger man så verkligen, due to person under a train? Ja, hur ska man annars säga det. "Due to suicide [då måste ju polisen säkrat förloppet innan] the service is closed..." eller "Due to a brutal murder..." Nej, det finns kanske inget annat sätt att säga det på. Men jag grubblade över den där skylten hela dagen.

1.2 Några ord om museum shop:ar

De är det allra bästa jag vet, always has always will be! Ett av mina drömjobb när jag var liten var att arbeta i en museumshop (ja, det heter väl museumbutik på svenska?). Alltid när jag är i någon sorts storstad försöker jag att besöka dess naturhistoriska museum, Stockholms står högt i kurs, såklart.

Londons Natural History Museum, som jag tultade runt på i x-antal timmar, hade flera butiker anknutna till de olika utställningarna. Fullt förståeligt kraftigt orienterade efter en ung målgrupp, men efter ett tag blir det litet för många gossedjur och suddgummin och t-shirts. Jag stod länge och tummade på en bok som jag verkligen ville ha: en guide för att få ut mesta möjliga av sin valskådning, en underbar bok! (jag har ju bestämt mig för att 2009 ska bli året då jag valskådar för första gången – exakt hur detta ska gå till, praktiskt och ekonomiskt, finns ännu inte med i ekvationen).

Victoria & Albert Museums butik hade nog det dyraste sortimentet och kändes väldigt medveten och ambitiöst, men hade inte så mycket dragningskraft på mig, kanske för att jag var yr efter alla underbara tsarkläder.

Tate Moderns butik däremot – härlig men farlig. Hundratals hyllmeter med konstböcker, how-to-böcker, almanackor och annat finurligt, ville följa med mig hem. Som vanligt efter att ha tittat på en massa underbara tavlor, försjunkigt i medvetandes följsamma skinnmöbel och letat upp en massa svagheter och kickat dem runt mitt inre kvarter, så kände jag mig… ganska nedstämd. Jag retirerade i mitt museumshopsshoppande till tacksam barnslighet och köpte ett plastigt mugg+tallriksset i alla regnbågens färger, samt ett art set med hypotrochoidmallar.

Innan jag åkte hem hälsade jag på Peter Pan och Wendy Darling.

I went to London and all I got was these unnecessary outwear, but I'll love them true, I know I will. I celebrated new year's at Sexbeat in Shoreditch and visited perhaps ten museumshops in total. I love museumshops! If I could live in one, I would. I especially liked the one at Tate, but the one at V/A was highly ambitious too. Finally, Peter Pan and Wendy Darling sends their best ♥