indecisive

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Bilden är lånad från: Dubai International Arabian Horse Championship.

feberdagboken

Julaftonen, en liten chock, kom som en liten olycka på posten. Den förflöt. Jag önskade mig, och fick, bland annat en fotobok med retro/bursleska/bdsm-fotografier. Lilla mamma gjorde sitt bästa i paketets julerim att motsätta sig bokens innehåll, som synes ovan. Jag skulle bara vilja säga det att "100% mindre subtila moralkakor byggde denna vackra kropp".

(trots ett onyktert löfte om att aldrig börja modeblogga så...) ... såg jag ut så här på juldagen, när jag firade Ös tjugofjärde födelsedag.

Till sist annandagen, som spenderades i hemvändandets tecken. När musiken äntligen tystnat drog jag och P ut på exkursion, sökte efter den lilla inre och yttre vildmark som stod att finna, och jag trippade hem runt 04.30 på leriga kilklackar och ett huvud som dunkade av allt annat än det lilla som dracks upp. Så P, bilden är till dig, med skillnaden att varken du eller jag bör oroa oss över David Borings tveksamma blickar. Inte nu.

The Christmasholiday flew by, with many celebrations, parties and such. For most of the time I wore that dotted dress - with a feeling of being appriciated for it, I guess. One night I went for a long walk in the middle of the night, getting my shoes all dirty and my legs freezing under a starry sky. Some nights, I just want the road ahead to appear as endless. But roads are, most of the time, disapointing.

blomstrade, åldrades, gick --- men vart?

De senaste dagarna har jag känt mig hemskt distraherad. På det där irriterande sättet när blicken fastnar och tanken klibbar fast i ett hörn. Timmarna tickar bort utan att någonting vettigt blir gjort. Och jag tillåter distraktionen att fortgå, jag uppmuntrar den, och låter mig själv distraheras av städning, julklappar, risgrynsgrötens oändliga koktid, nagellack, dåliga matinéer, tvn. Tafsar på julaftonsklänningen och har unpure thoughts om unga hollywoodskådisar.

För att råda bot fixade jag en julgran. Först ville jag ta en med avhuggen topp, som i ärlighetens namn snarare påminde om en julbuske, med motiveringen:

"... om jag köper den här i stället blir det litet som i filmer och böcker när den lyckade familjen väljer den lusiga och smutsiga Charles Dickens-pojken med ett sorgerligt öde framför den söta flickan med blonda flätor, när de ska adoptera!"

Daddy O': "Ungefär som i Ciderhusreglerna då?"

jag: "Ja... fast min lyckade familj vill bara ha ETT fult barn, som jag kan klä i små blinkande lampor och glaskulor i kulörta färger och sedan får han stå där i ett hörn och ja... han får socker utspätt med vatten varannan dag och ja... sedan slänger jag ut honom i Januari, såklart. Men han får ju en fin jul åtminstone? ..."

Sedan tog det totalt tre dagar att klä granen (eller förlåt: den söta flickan med blonda flätor, som jag alltså valde framför Charles Dickens). Granen har distraherat mig. Några ord om val av accessoarer: juleljus, violetta blanka och matta kulor, röd/violetta frostade kulor, en vit fågel, två kristaller, ett dansande får som glittrar i sin discodräkt och ett hjärta i toppen (som påminner litet om trosorna/aftonväskan Kidman bär i denna bedrövliga cover, ca 2:30 min in i videon).

Det viktigaste av allt: det ska vara änglahår, och inte glitter. Jag hatar glitter och smällkarameller. Daddy O' brukar envisas med att ringla en ranka svenska flaggor kring toppen. I'll let him have it. Det vore roligt att (eh..) testa gränserna med svarta eller ljusrosa och babyblå kulor, men hur jag än vänder och vrider på olika häftiga alternativ så är jag inte en särskilt häftig person.

... som tur var tittade poeten/psykologen/politikern förbi, och höll utkik efter min eventuellt häftiga personlighet, samt spanade efter den tid som flytt. Han fann inget av det han sökte.

Jag har även distraherat mig med att måla en flicka på ett majsfält. Eftersom jag är mycket självkritisk går det långsamt och ganska dåligt. Pappret som synes i bakgrunden, med massor av små 1800-tals porträtt, typ lantliga-kyrkliga-hästar-och litet naket, köpte jag på en marknad på Széchenyi lánchid mellan Buda och Pest, och släpade med mig i Ungern under ungefär två veckors resa, utan att pappret skadades det minsta. Ja, jag samlar på omslagspapper.

I've been feeling rather awkward lately. Distracted, to the point where I can't take it anymore. Nothings get's done, it seems. So I got myself a Christmastree, and decorated it after ability. I used mostly violett decorations, and a big heart on the top insted of a star or a spear. I hate when people (as is usual) have glitter in their trees - insted I prefer "angelhair", which is soft and white and curly, and can be cut at any amount you'd like it in.

The Poet himself came by in search of lost time, but he never found it. And then I started on a new drawing, of a girl in a cornfield. As for now, I truly hate it. But I've decided to be nice to myself - after all, it's Christmas ♥

So long, Horace

I ett tonårsland, långt långt borta, för länge länge sedan, slängde jag och vännen E ihop ett fanzine lagom till premiären av vår feministiska festival Speaquer (... det är otroligt hur man kunde motivera sig att ståpåscen och frottera sig med diverse idéer). Jag tycker trots allt att det, med en viss rodnad, är kul att tänka på våra rara försök till någonting, vad som helst - gärna.

(klicka för större)

Nå. Jag lägger såklart ut den första- och sista sidan här, med tanke på hans retirering. Tanken bakom namnet var en hyllning till Horace, som vi var smått galna i, och ingenting annat. Att "ha herpes på [...någonting]" gav vi i vår nätta programförklaring (I love programförklaringar, always has!) en ny, positiv, lexikal tolkning - ett typiskt grepp bland oss då tämlingen okyssta. Huruvida vi, då, lyckades ge, eller ens borde ha gett, en känga åt det politiskt korrekta, återstår att se.

(klicka för större)

Tänkte först skriva en kladdig sentimental text om hur vi bara hade vår sax tejp egna ord och en kopieringsmaskin till hands, men jag orkar bara inte. Vi var både priviligerade, och händiga. Punkt.

La petite maison bleu

Huset i original är ca 6x6 cm stort. En del av bakgrunden till min nya tavla. Ursprungstanken var att teckna ett kråkslott, men då jag för tillfället inte har ett enda otäckt ben i min kropp - jag vet inte var jag har förlagt dem- slog gulligheterna över, och är dags att slå mig själv på fingrarna.

en pausfågel

"Vill ha dig i mörkret hos mig. Tiden, den stannar när vi rör vid varandra"

- Döden

Bilden är lånad från: Arader Galleries.

svart lucia - "ett år senare"

Lagom till Lucia går någon och dör. Någon som var genomgod, avspänd (har redan missbrukat två mycket konstiga advektiv som jag sällan tar i min mun) och viril, ung och med två fina ungar på samvetet. Och jag finner mig själv försjunken i tankar, av arten hurkandettahändaensåfinmänniskahanförtjänadeintedetta... förbluffad över min egen banalitet. Men just idag tänker jag vara just så ynklig, för hurkandettahändaensåfinmänniskahanförtjänadeintedetta?

För ett år sedan blev någon annan mördad, och jag (likt alla dessa sladdertackor som inte kan sluta prisa ödet för att de i sista minuten avbokade sin Estoniabiljett) hann avlägsna mig från platsen bara timmar innan det hände. Sedan vakum, och skräck, och kompensation i form av att gömma sig under täcket.

* * *

För ett år sedan åkte jag till USA och spenderade 24 dagar i NY, en snobbig förstad i New Jersey med höga murar och staket kring varje träd, samt Washington, D.C. Ibland delar jag upp mitt liv i före- och efter den resan. Jag satte inte min fot i någon klädaffär, jag gick inte på någon häftig klubb och jag såg varken Paul eller Siri när jag var i Brooklyn.

Men jag besökte däremot säkert 7-8 st bokhandlar; skridskorinkar (se bild); ett naturreservat värdig vilken Twin Peaks-älskare som helst; andades på konstitutionen och Gutenbergbibeln som allting vilar på; såg SATC-laptopen och Dorothys rubinskor; penetrerade den amerikanska drömmen efter förmåga; följde valdebatterna varje morgon på amerikansk tv; fotograferade groteska juldekorationer i trädgårdar (gärna Donald Duck+jesus+jultomten på samma gräsmatta); träffade min första valedictorian från Yale, firade en grekisk-ortodox jul; intresserade mig för Henry Rollins; firade nyår bl.a. tillsammans med tre lesbiska judinnor från Smith som lade mitt hår under stark influens av alkohol; besökte en äppelkäck amerikansk gynekolog och fick penicillin; grälade mer än jag gjort sammantaget under mitt (då) 21-åriga liv; åkte buss så ofta jag kunde genom obskyra områden och tittade på verandor och utbrast "look! porches!"; förvånades över hur litet det Vita Huset är up front; började äta kött igen; och insåg slutligen att hur gärna jag än vill så kan jag absolut inte dela mig själv med någon som är min exakta avbild - en kontinental affär. Ja, snyft snyft!

I år ska jag åka till London över nyår. Har varit där tre gånger tidigare, senast förra året, men inte direkt nöjestrippat. Ni (du!) får gärna tipsa mig om vad jag borde göra! Jag har redan ringat in två vintagebutiker, en skridskorink, någon bokaffär, men skulle gärna fylla på listan med en (vilken?) utställning som jag baramåstese (återigen, vilken? var? varför?)

Last year someone was murdered. Today someone else died. Last year I spent 24 days in the US (NY, Tennafly and Washington, D.C.) having the most mindblowing time I could ever imagine. This year I'm spening my New Years' in London - please tip me about an exibition I simply can not miss out on! ♥

birthdaygirl Rosita

Igår firade min fina vän Rosita sin 25e födelsedag. Internet, och diverse ritbloggar, har ju praktiskt taget svämmat över av flickor med långa invecklade hårtestar - och jag ska väl inte vara sämre. Den vänstra sidan representerar det litet mer alldagliga: arbete, vardag osv. och den högra sidan hennes kreativitet, sprakande personlighet och passionerade ideella arbete i RFSL.

Jag målade den samtidigt som jag åt/valde kläder/lockade håret, och slogs av hur mycket jag saknat att jobba med bilder med en tydlig början, och ett ännu tydligare slut. Bilder som blir klara inom några timmar, eller åtminstone under en helg, i kontrast till de större projekten "The Seagulls" och "The Last Yule of Little Dorte". Tror att jag ska göra några fler mindre bilder, nu under julen, som avkoppling.

(klicka för större - rekommenderas!)

A birthdaydrawing I made yesterday for my sweet friend Rosita. The internet is practically drowning in every other bloggers interpretation of the waves of hair, and I of course want to contribute. The left side presesent her ordinary day-to-day life, and the right side her creativity, bubbly personality and deep devotion to the swedish queermovement.

I made the drawing while preparing for her party, and was struck by how nice it felt to start and finish a drawing during just a few hours. Lately, I've occupied myself with big projects with little or no energy to complete them. Therefor, I've decided to use some of my Christmas to do some smaller drawings, just for my own pleasure.

y.a.v.i.s. - javisst!

Två och ett halvt år senare.

Om ingenting outsägligt inträffar, så har de flesta relationer en naturlig avmattning, varpå ett förutsägbart slut kan följa. Man kan växa ifrån, välja bort, rent av rusa iväg, men, jag har alltid skyndat långsamt. Därför är det möjligt att jag ibland blir omsprungen, får grus uppsparkat i ögonen, men idag väljer jag att inte skydda mig bakom handflatorna. "Orka".

Vad talar jag om? Idag avslutas en cirka 10.950 dagar lång relation, en av den konstigaste, mest intima och lärorika, med en kryddig doft med fatkaraktär, inslag av körsbär, lakrits och plommon. Vi skiljs åt onaturligt, genom att jag torkar mig om näsan och lämnar det gula huset mitt i stan där hon inhyst sig.

På senare år har det alltså varit jag och queen B och psykoanalytisk psykoterapi, något som jag inte vill glorifiera: slå upp närmaste historielexikon och du inser ganska snart att den inte kan praktiseras idag, såsom den gjorde då det begav sig. Se exempelvis -> Freud and the Question of Pseudoscience av Frank Cioffi (läs på google books!) är arg, kritisk och underhållande: den första sidan består exempelvis av en lång uppräkning av Freuds egna vetenskapliga synder. Vissa delar av teorin har, trots all rättskaffens kritik (och efter att utan resultat provat flera andra former), hjälpt mig.

Där, på queen B:s kontor - som bara är för kulturkoftigt med silverspräckt hår; liksom täta koftor, lila kjolar och regäla höga stövlar, klumpiga silversmiden; parisboende konstnärsdotterns vävda mattor på väggarna; det faluröda gigantiska skrivbordet; ett hundratal prydliga böcker med ovikta pärmar(en del i interiören!); golfklubborna i den lilla enpersonsbilen ready to go. Så, vad gör då jag här? Nej, just det, jag ska alltså gå därifrån.

Jag smickrar mig själv med att jag, som hennes sista offer innan pensionen lagom till jul, ändå har lärt henne någonting - som hon faktiskt brukar säga - något av det jag tror mig kunna någonting om: alltså om mig, mig, mig, mig, mig, mig, och kanske vissa böcker och tavlor, om trauma, om uppväxt (alla har en, get over yourself!), och litet om Internet och allt mystiskt som kidsen gör här (nej, queen B är inte uppkopplad). Jag glädjer mig själv när jag tänker på hur litet jag har gråtit, och hur jag istället har skrattat bort mina dyra timmar det senaste året.

* * *

- Är denna text en achievement, verkligen?

- ... nej. Svar nej nej nej. Men jag kände verkligen för att romantisera två och ett halvt års limbo, det kan jag väl få göra? Tack! Jag ville verkligen skriva om interiör och jämföra min terapeut med ett dyrt chilenskt vin (när jag googlade för att hitta beskrivningen kunde jag inte drista mig till att söka bland de billiga ens! guldstjärna i kanten, alltså). Det enda jag ville var att skriva om detta viktiga, utan att exponera min egen osäkerhet i tid och otid. Det gick ju, sådär.

* * *

Jag bestämde mig i vilket fall som helst för att fira tillfället med en present (jag och queen B är trots allt redan långt bortom allt vad professionalism vill mena). Det blev Haruki Murakamis Kafka på stranden (2002), med överdådig inslagning värdig vilken inredningsbutik som helst. Den är inte Murakamis bästa, men jag kunde inte låta bli med tanke på huvudkaraktärens oedipala komplex.

Så. Om det var någon som letade efter galenskaper, så är jag f.o.m. nu helt fel person att fråga. Kolla då hellre in Hello Kitty sjukhuset i Taiwan, på Svd:s webbtv. De tar säkert emot.

Ps. "Y.A.V.I.S. - javisst!" Borde jag kanske formgiva en sådan pinbutton till någon sorts psykologexamenfest? Det tåls att tänka på! Se definitionen här, och och fundera över om du ska skratta eller gråta här. Ds.

I believe this to be the end of a beautiful... what now? Today I ended two and a half year of psychoanalysis/ psychotherapy. How will I proceed? By posting pictures of big black squares, or photographs of myself in tarty outfits? Wish me luck! ♥

Samson

(klicka för större - rekommenderas!)

Two drawings inspired by the song Samson, performed by Regina Spektor. Listen to the song here. The first drawing was used on the envelope of a loveletter, and the second as a decoration on the actual letter.

(klicka för större)

i väntan på adventan

(klicka för större)

Jag har litet problem med Dorte. Tanken bakom tavlan "The last yule of little Dorte", var att illustrera den lilla flickans sista jul - sentimentalt, krispigt och litet skrämmande, så ville jag ha det. Jag ser framför mig en stundande tuberkulos, eller dylikt. Då det är hennes sista jul, får hon därför göra precis som hon vill, därav rosetterna kring djurens halsar. Min första tanke var inte att det skulle se gulligt ut, utan att det skulle se ut precis så som Dorte vill att det ska se ut, under hennes sista vinter. Men, djur plus rosetter equals gulligt i överkant. Mitt problem: ansiktet. Jag är inte bra på att teckna ansikten, eller ansiktsuttryck. Är hon glad, ledsen? Förnumsig? Den enkla vägen ut är att låta henne blunda. Men det känns trist.

(jag gråter blod över hur dåligt min scanner plockar upp färger och djup i bilden, den är så himla mycket finare på riktigt - och Varför känner jag mig tvungen att påpeka detta?)

♥ ♥ ♥

Mark my words, det finns inget säkrare tecken på att den långa väntan på adventan är över/har inletts, då min fina fina vän A börjar julblogga. Det är först då det är på riktigt: så gå nu vilse i snåriga tankegångar, strömminglådor och ett hurtigt navelskådande av vår jävligaste högtid som är så Hon, och så sprakande gnistrande att det omvänder, döper och stöper mig varje år.

♥ ♥ ♥

Vidare njuter jag skoningslöst vid läsningen av en av mina favoritbloggare (dagboksskriverska av högsta rang) Moas tilltag att i samhällets tjänst betygsätta en mängd krubbor, baserat på utseende, funktionalitet och prisvärdhet. Internet är en obehaglig plats på många sätt, särskilt när man efter flera års idogt läsande kan få för sig att man känner någon som man läser, men som man inte känner. Men om jag ska våga mig på något liknande får benknäckaren bli mitt offer: hon är fantastisk; varm och kall; här nu och då och alla borde läsa hennes dagbok.

Min egen julkrubba sorteras under kategorin västerländsk standardkrubba: funktionell, prisvärd, klassisk. Många, inklusive jag själv, har nog lekt med sina krubbor lika hämningslöst som med legobitar som inte vill passa in, eller barbiedockor som måste straffas för sin olydnad. Mina lekar slutade alltid med att Maria rymde med kung Balthazar, och att en mirakulös utökning av den gulliga fåraskocken stal Jesusbarnets fifteen minutes of fame.

Vidare fastnade jag särskilt för Moas exempel på krubbor som även är speldosor (se under). Gillar att det är en speldosa, himlen, landskapet, figurernas positioner, att djuren fått en egen hage osv. Men snart inser jag att anledningen till att den får mitt hjärta att ticka är faktumet att jag är och förblir född i mitten av 80-talet, och min person är genomsyrad av amerikansk väldoftande plast, fantasilöshet och omöjliga projekt. Frågan varför Mattel inte har producerat ett Polly Pocket Nativity Scene Compact Play Set, kommer att hålla mig vaken om nätterna!

(klicka för större)

Bilderna är lånade från: Christmas Decorations & Gift Store; Benknäckarvals - ostadig sedan 1999; Only Polly Pocket.